tankar sega som hösten

Vardagligheter

 
 
 
 
 
Om hösten vore en godis vore den en seg sur en. En sådan vars sura små kristaller smälter bort på två sekunder i munnen och lämnar den seg och trött och smaklös. Ungefär som jag just nu. Egentligen mår jag bra, jag är glad mest hela tiden, fyller mina dagar med sånt som jag tycker är kul mellan timmarna på biblioteket och i föreläsningssalen. Idag lyssnade jag på topplistan av drum n bass med ena hörluren i under min tråkigaste föreläsning. Man gör vad man måste (för att inte somna) ni vet. 
 
Det har ekat tomt här för att det i mångt och mycket har ekat tomt i mitt huvud. Jag har så svårt att hitta någon som helst kreativitet utöver det som uni, de föreningar jag är med i och andra saker jag ägnar mig åt kräver. Och så har jag bläddrat genom mina gamla inlägg och tänkt: jösses, jag var bättre förr. Vilka bilder jag tog! Vilka texter jag skrev. Kanske är det bara i mitt huvud, eller så är utvecklingen helt enkelt inte linjär. Jag har tänkt flera morgnar i rad - nu på sistone när jag vaknat tidigt för att klämma ut varje sekund av dygnet - att jag borde ta mig ut och fota mitt nya område en morgon innan människorna vaknar och solen går upp. Hoppas det sker någon gång snart. Annars får ni gärna säga till om det är något särskilt ni vill höra om! Det är så tråkigt när bloggen hamnar i viloläge tycker jag. 
 
Så länge är här bilder från en höst hemma i mitt lilla Tenhult. Imorgon har jag en fullproppad dag med föreläsning, jobbintervju, en tutorial, ett women in business-möte, ett företagsevent och sen något afterwork-aktigt. Ser fram emot det, tror det kan bli kul.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

kommentera (0 kommentarer)

tiden i skinny longs

Vardagligheter

 
Skinny long [ˈskɪni] [lɒŋ] = ett smeknamn för min långa slanka vän Erins alterego som kom till när vi var i Dublin. Nu utvidgar jag begreppet till att också betyda bilder i 16:9 format för att liksom varför inte? Eventuellt misstycke lämnas i kommentarerna. 
 
 
 
Jag hinner inte bläddra i kalendern, hinner inte planera upp mina veckor, så snabbt som tiden går. Allting stressar: lamporna som ingen släcker i korridoren, vinden som tjuter i fönstret, cigarettfimparna som kantar ingången till mataffären, listan med readings, sjuhundra pling i telefonen som jag väljer att inte svara på, alla sms jag borde komponerat, människor jag borde hört av mig till. 
 
 
 
Säger ja till allt för att säga nej gör det bara värre. JA jA ja klart vi ska klart jag kommer varför inte jomen javisst. Träffar ett tiotal svenska utbytesstudenter på en och samma kväll och det faktum att de bara har en termin här skrämmer slag på mig, spär på min tidsångest. Önskar att jag kunde pausa livet - inte för att jag behöver återhämta mig - utan för att jag inte hinner njuta av det till fullo. Hinner knappt äta frukost innan dagen är över och minns inte sist jag var uttråkad. Att ha tråkigt är underskattat.
 
 
 
Går på promenad själv för att andas, zickzackar mellan småbarn och svanar i parken, är ute på landet ena sekunden och mitt i stan andra. Omfamnar, insuper, trivs. Går hemåt en krispig höstkväl, studerar min egen skugga mot en guldskimrande tegelvägg. Livet känns som en dans och jag har inte ens hörlurarna i. 
 
 
 
Jag kramas, tröstar, blir kramad, tröstad. Väntar på någonting som aldrig kommer, hoppas i en halv evighet. Suckar över att en stor del av livet är engångsföreteelser. En drös hejdå vi hörs som aldrig blir av. Smyger in i rum utan att knacka, spenderar tio minuter med att kippa efter andan på heltäckningsmattan som någons tappade cigarett bränt ett hål i. Skrattar tills magmusklerna börjar hota med träningsvärk, fokuserar på det som är konstant.
 
 
 
Står i en och samma korsning i två gånger fem timmar. Någon letar efter ett hotell som inte finns, någon ställer sig obekvämt nära. Hundratals människor med blå flaggor i hand passerar, en intressant skepnad med tre vinthundar i perfekt synkroniserad gång efter sig liksom svävar förbi. En man frågar mig om jag vet vart gamla stan ligger, mitt på lawnmarket. 
 
 
 
Noterar att mitt hår har växt, vill klippa det igen. Skriver många många sidor anteckningar och undrar om jag någonsin kommer att läsa dem. Noterar att solen skiner varje dag, även om det också regnar. På riktigt alltså, inte metaforiskt. Ringer mormor, äter ett helt paket vindruvor i en sittning och somnar sen med dubbla täcken och strumpor på. Sover mycket, behöver sova mycket. 
 
 
Funderar på hur naturligt det känns. Att någon alltid är hemma när jag kommer hem, att vi äter middag samtidigt utan att någonsin planera det, att jag vet vems mugg som blivit kvarlämnad på soffbordet, vem det är som ringer på dörren för att de glömt sina nycklar. Och hur naturligt det känns, att hälsa på någon man känner i parken, att stöta på en vän i mataffären, att smygfota någon annans span på ett fik på campus. Knäppt ändå, att tänka på att detta livet bara har varit mitt i drygt ett år. 
 
 
 
Och dessa!!! Mina tre spice girls. De har också bara varit mina (vänneR) i ett år. Tre mer olika människor får man leta efter men säg mig har de inte någon sorts färgmatchning på g här vA?? 
 
 

kommentera (2 kommentarer)

om att plugga

 
För någon vecka sedan (förlåt!!! blogg.se har varit så jobbigt mot mig på sistone och jag har verkligen inte orkat ta tag i det) lämnade Kayla denna fråga i kommentarsfältet: 
 
Fråga från en oskillad universitetsstudent fresh out of gymnasiet: HUR KOM DU IN I PLUGGE-MODE? Jag läser en fristående kurs som är så INTRESSANT och som jag verkligen tycker om. Men hur vänjer man sig vid att ha så mycket självstudier? Och hur får man sig själv till att plugga även när man inte orkar (men måste eftersom det ändå är meningen att man ska plugga varje !!! himla !! dag)? Kram och hoppas du har det fint <3
 
Här kommer mitt svar: Ärligt talat så tycker jag att det är skitsvårt att komma in i pluggmode efter varje sommar/lov. Bara såhär tre veckor in i terminen börjar jag minnas hur man tar anteckningar utan att skriva av varenda ord, hur man skumläser 50-sidiga psykologirapporter och smidigast planerar en uppsats. Det sitter i ryggraden men tar ett tag att mana fram liksom. Jag får mest tvinga mig själv att sitta ned och göra det, även om kapitlet som borde ta en timme att ta sig genom tar tre till att börja med. Så småningom kommer man ihåg sina gamla knep eller hittar på nya och då går saker mycket fortare. Jag älskar när saker går fort.
 
Fart uppnår man genom att plugga smart och produktivt - som jag skrivit om här och här men sen gäller det ju att faktiskt tvinga sig själv att sätta sig ned och plugga i första taget också. Mitt bästa tips för självstudier är kontraintuitivt nog att inte plugga själv. Jag pluggar så himla mycket bättre i biblioteket med andra som pluggar omkring mig eller till och med i köket mitt emot min flatmate som läser något helt annat än själv i mitt rum. Man behöver inte plugga samma sak och man behöver inte, eller bör inte ska jag kanske till och med säga prata, men man kan ge varandra menande blickar när den andre råkar ta upp mobilen eller har tagit ett allt för långt fikauppehåll. 
 
Något annat jag brukar göra är att boka in mig till saker på eftermiddagen och gå till biblioteket på morgonen eller strax innan lunch. Och utnyttja all möjlig tid mellan föreläsningar. Vet man att man ska sitta på biblioteket 11-17 så skriver man ner en lista på saker man ska få gjort och sen är är det bara att pricka av dem en efter en. Jag vet inte om det bara är inbillning men det känns som att jag oftast får mer plugg avklarat om jag tvingar mig själv till flera timmars plugg i rad jämfört med att plugga ett par timmar och sen ta en längre paus. Jag hamnar liksom i ett sorts flow och blir mer effektiv för varje timme som går, trots att jag också blir tröttare (obs ta alltid med kaffe och mellanmål!). Blir jag klar med min att göra-lista tidigare kan jag ju också gå tidigare, vilket är himlans motiverande. Ni vet detdär endorfinruset som folk tydligen får efter att ha tränat? Det får jag när jag packar ihop mina böcker efter en heldag på bibblan. 
 
Det handlar väl som man så många gånger har hört om att behandla plugget som ett jobb, som något som måste göras. Men ett jäkligt bra jobb som man kan sköta lite som man vill. Hur får man sig själv till att plugga när man inte orkar? frågar Kayla. Det gör man inte. Orkar man inte så orkar man inte, och tvingar man sig själv då så går ingenting in ändå. Så slösa en timme på att gå en promenad eller fika med en kompis, låt dig själv sova bort en halv söndag och boka in några timmars plugg mer en annan dag när du orkar. Du är din egen chef och girl you've got this!!! 
 
 
 

kommentera (1 kommentarer)