dean village med gogsno

Vardagligheter

 
I söndags stämde jag och min vän Gordon träff på Princes Street strax efter lunch. Vi hade planerat utflykt till Dean Village, ett typiskt turistställe i Edinburgh som jag ännu inte hade besökt (och inte han heller??) 
 
 
 
 
 
 
Konstaterade rätt snabbt att vi valt en ypperlig tid på året att komma hit p.g.a. kolla så fina höstiga färger?? Dock pågick det också någon sorts löparlopp i stan så vi fick emellanåt trängas med män i tighta löparbrallor och neonfärgade funktionsjackor, men äsch, man kan väl inte få allt här i livet heller. 
 
 
 
Tror bestämt att jag får lägga till detta på min visa-folk-som-kommer-och-hälsar-på-lista. + tänker att denna lilla stadsdel kommer se helt fantastiskt ut om vi får snö här i vinter.  
 
 
 
 
 
 
 
På något vis hamnade vi på en kyrkogård. Pratade om döden, om livet, om ovissheten. Om familjeelationer, om hans nyfödda brorsson och min mormor, om resmål och om saker vi önskar vore annorlunda.
 
 
 
Detta lilla hus alldeles intill kyrkogården hade lila tak och fullproppade bokhyllor innanför fönstrena. 
 
 
 
 
 
Vidare genom parken och längs med the Waters of Leith. Här är en sällsynt bild på mig när jag väntar på att folk ska gå förbi så jag kan klättra över staketet:)))))
 
 
 
Denna bilden får mig att tänka på när jag någon gång i våras, typ klockan tre en vanlig eftermiddag fick ett meddelande från Gordon som undrade om jag ville "gå och köpa bröd och mata svanarna vid Arthurs seat". Tror aldrig jag känt någon som är så löjligt barnslig i sinnet och ändå en fungerande person. Skönt att se att det funkar att aldrig växa upp.  Här kan ni förresten läsa om när jag och Gogs möttes upp i Köpenhamn en dag i somras!
 
 
 
 
 
En baksida. 
 
 
 
Resten av veckan som gått har jag spenderat på biblioteket. Har suttit bänkad på fjärde våningen med min pluggspellista på repeat och inte gått hem förrän åtta timmar passerat. Försökte se det som en arbetsvecka liksom, fem dagar gånger åtta timmar. Nu äre gjort och jag har bara en uppsats kvar att skriva denhär terminen och det känns väntat skönt! Också: nu fåre räcka med denna sporadiska uppdatering från min sida, så hörs snarare än sist! 
 
Är det något särskilt ni vill höra om får ni såklart fortfarande säga till! Puss
 
 
 

kommentera (2 kommentarer)

tankar sega som hösten

Vardagligheter

 
 
 
 
 
Om hösten vore en godis vore den en seg sur en. En sådan vars sura små kristaller smälter bort på två sekunder i munnen och lämnar den seg och trött och smaklös. Ungefär som jag just nu. Egentligen mår jag bra, jag är glad mest hela tiden, fyller mina dagar med sånt som jag tycker är kul mellan timmarna på biblioteket och i föreläsningssalen. Idag lyssnade jag på topplistan av drum n bass med ena hörluren i under min tråkigaste föreläsning. Man gör vad man måste (för att inte somna) ni vet. 
 
Det har ekat tomt här för att det i mångt och mycket har ekat tomt i mitt huvud. Jag har så svårt att hitta någon som helst kreativitet utöver det som uni, de föreningar jag är med i och andra saker jag ägnar mig åt kräver. Och så har jag bläddrat genom mina gamla inlägg och tänkt: jösses, jag var bättre förr. Vilka bilder jag tog! Vilka texter jag skrev. Kanske är det bara i mitt huvud, eller så är utvecklingen helt enkelt inte linjär. Jag har tänkt flera morgnar i rad - nu på sistone när jag vaknat tidigt för att klämma ut varje sekund av dygnet - att jag borde ta mig ut och fota mitt nya område en morgon innan människorna vaknar och solen går upp. Hoppas det sker någon gång snart. Annars får ni gärna säga till om det är något särskilt ni vill höra om! Det är så tråkigt när bloggen hamnar i viloläge tycker jag. 
 
Så länge är här bilder från en höst hemma i mitt lilla Tenhult. Imorgon har jag en fullproppad dag med föreläsning, jobbintervju, en tutorial, ett women in business-möte, ett företagsevent och sen något afterwork-aktigt. Ser fram emot det, tror det kan bli kul.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

kommentera (3 kommentarer)

tiden i skinny longs

Vardagligheter

 
Skinny long [ˈskɪni] [lɒŋ] = ett smeknamn för min långa slanka vän Erins alterego som kom till när vi var i Dublin. Nu utvidgar jag begreppet till att också betyda bilder i 16:9 format för att liksom varför inte? Eventuellt misstycke lämnas i kommentarerna. 
 
 
 
Jag hinner inte bläddra i kalendern, hinner inte planera upp mina veckor, så snabbt som tiden går. Allting stressar: lamporna som ingen släcker i korridoren, vinden som tjuter i fönstret, cigarettfimparna som kantar ingången till mataffären, listan med readings, sjuhundra pling i telefonen som jag väljer att inte svara på, alla sms jag borde komponerat, människor jag borde hört av mig till. 
 
 
 
Säger ja till allt för att säga nej gör det bara värre. JA jA ja klart vi ska klart jag kommer varför inte jomen javisst. Träffar ett tiotal svenska utbytesstudenter på en och samma kväll och det faktum att de bara har en termin här skrämmer slag på mig, spär på min tidsångest. Önskar att jag kunde pausa livet - inte för att jag behöver återhämta mig - utan för att jag inte hinner njuta av det till fullo. Hinner knappt äta frukost innan dagen är över och minns inte sist jag var uttråkad. Att ha tråkigt är underskattat.
 
 
 
Går på promenad själv för att andas, zickzackar mellan småbarn och svanar i parken, är ute på landet ena sekunden och mitt i stan andra. Omfamnar, insuper, trivs. Går hemåt en krispig höstkväl, studerar min egen skugga mot en guldskimrande tegelvägg. Livet känns som en dans och jag har inte ens hörlurarna i. 
 
 
 
Jag kramas, tröstar, blir kramad, tröstad. Väntar på någonting som aldrig kommer, hoppas i en halv evighet. Suckar över att en stor del av livet är engångsföreteelser. En drös hejdå vi hörs som aldrig blir av. Smyger in i rum utan att knacka, spenderar tio minuter med att kippa efter andan på heltäckningsmattan som någons tappade cigarett bränt ett hål i. Skrattar tills magmusklerna börjar hota med träningsvärk, fokuserar på det som är konstant.
 
 
 
Står i en och samma korsning i två gånger fem timmar. Någon letar efter ett hotell som inte finns, någon ställer sig obekvämt nära. Hundratals människor med blå flaggor i hand passerar, en intressant skepnad med tre vinthundar i perfekt synkroniserad gång efter sig liksom svävar förbi. En man frågar mig om jag vet vart gamla stan ligger, mitt på lawnmarket. 
 
 
 
Noterar att mitt hår har växt, vill klippa det igen. Skriver många många sidor anteckningar och undrar om jag någonsin kommer att läsa dem. Noterar att solen skiner varje dag, även om det också regnar. På riktigt alltså, inte metaforiskt. Ringer mormor, äter ett helt paket vindruvor i en sittning och somnar sen med dubbla täcken och strumpor på. Sover mycket, behöver sova mycket. 
 
 
Funderar på hur naturligt det känns. Att någon alltid är hemma när jag kommer hem, att vi äter middag samtidigt utan att någonsin planera det, att jag vet vems mugg som blivit kvarlämnad på soffbordet, vem det är som ringer på dörren för att de glömt sina nycklar. Och hur naturligt det känns, att hälsa på någon man känner i parken, att stöta på en vän i mataffären, att smygfota någon annans span på ett fik på campus. Knäppt ändå, att tänka på att detta livet bara har varit mitt i drygt ett år. 
 
 
 
Och dessa!!! Mina tre spice girls. De har också bara varit mina (vänneR) i ett år. Tre mer olika människor får man leta efter men säg mig har de inte någon sorts färgmatchning på g här vA?? 
 
 

kommentera (2 kommentarer)