till sthlm och tillbaka

Resor, Skrivet;

ivar los park. gå hit, det är värt det. 
 
en av de bästa jag vet.
 
 
 

Jag har åkt buss hela dan och när jag väl sitter på bussen hem har det börjat mörkna. Busschauffören är densamma som så många gånger kört mig hem från skolan men frågar ändå om han ska slå in skolungdom eller vuxen på biljetten. Jag minns honom, han minns inte mig. Det är två veckor kvar tills jag flyttar och mina turer på busslinje hundratrettio lider mot sitt slut. 

Jag har spenderat de senaste tre dagarna i Stockholm. Där bor numera några av mina närmsta vänner. Jag har haft det jättekul där nu och jag tänker mig att hälsa på dem när jag själv flyttat hemifrån kommer vara ännu roligare, men trots det stiger klumpen i halsen i takt med tempot i musikallåten som spelas i hörlurarna. Det är slut på bongokvällar, det är slut på julfika i torpalägenheten, det är slut på viskande som övergår till gapskratt i bibliotekets tysta rum och det är slut på vätterstrandenhäng. Människorna som varit livsviktiga för mig de senaste åren skapar sig framtider i London, Linköping, Göteborg, Stockholm och Nice och jag flyttar till Edinburgh för fyra år eller kanske ännu fler. Det får det att kännas som att det är slut på så mycket mer. 

Jag tänker på min familj som jag saknar efter att ha varit borta från dem i tre dagar och det faktum att jag ska snart ska leva veckor, månader, år, livet utan de tre människorna runt omkring mig känns plötsligt mer smärtsamt än någonsin. Vems frukost ska jag nu vakna till, vem ska jag se på serier ingen annan vill se med och vem ska jag testa nya stigar i skogen med? 

När jag hoppar av bussen, torkar mina kinder och går över gatan tänker jag att det åtminstone är tur att backar som den som leder hem till mig kommer att finnas där borta på andra sidan Nordsjön. De kommer inte leda till samma ställe, men kanske till ett lika bra.  

 

varför blir plus och minus minus

Landskap & Miljö, Skrivet;

 

idag är en typisk såndär dag. då jag inte vill skriva definitionen på en enda ekonomiterm men tusen sidor i min dagbok, inte räkna en enda ekvation utan hellre sortera tankar i diktform, torka damm från bladen på mina växter, dricka halvliter efter halvliter med te. mer än så får inte plats i min största tekopp.  

igår sken solen och jag satt på trappan i bara t-shirt och pluggade. åkte på utflykt med mamma, klättrade upp och ner för branta gröna metallstegar och såg världen från götalands högsta punkt. höll solen i handen en kort sekund och lät den falla bakom horisonten. log log log. kollade på serieavsnitt jag redan sett med lillebror och åt choklad som mormor skickat på posten.  

det är torsdag idag och jag vill att det ska vara allt annat än det. fäster bild efter bild på kvinnor med solglasögon på min bästa pinterestboard. i hopp om att vara dem? jag vet inte. en och annan träffsäker mening får också plats. går på promenad men ute är allt en enda stor grå pöl och tjugo minuter senare är hunden alldeles svart om magen. ler lite mot tulpanerna som står i mitt rum. tänk om man skulle skriva en novell? slänger bort tanken svarar på ett textmeddelande stirrar på mattetal utan att lösa dem skurar golvet fast jag tror jag gjorde det igår. inser att jag inte umgåtts med träffat någon utanför min familj sedan i söndags. det är okej, jag är bara lite trött på mig själv. behöver någon som distraherar mig. något?  

 

nollsju:tjugoett

Landskap & Miljö, Skrivet, Sovmorgonsäventyr;

 
en morgon denna veckan har jag sovmorgon men vaknar tidigt. 
 
 
en morgon denna veckan belönas denna bedrift med en värld som fullkomligt badar i dimma och sensommarljus. såntdär ljus som blir till när solen, lika trött som jag om inte tröttare, släpar sig upp över horisonten och inte orkar kämpa emot när dess strålar bryts i tusen bitar av löv som ännu inte bytt färg. 
 
 
en morgon denna veckan sväljer jag morgonkaffet i en klunk, hänger kameran över axeln och går en promenad som är sådär precis lagom lång att gå innan man fått i sig frukost.
 
 
ibland, sådana mornar som en morgon denna veckan, när det bara är jag, min hund, tystnaden och en och annan förbivinande bil får jag för mig att det är mig solen lyser för. så jag ler mot den. sen ser jag daggdropparna samlas på mina bara ben när jag går genom det höga gräset och då ler jag ännu bredare. 
 
 
en halvtimme en morgon denna veckan, mellan 07:21 och 07:51 lever jag som i en lätt förtrollning. sen går jag hem och äter frukost och någonstans mellan att jag räknar minuterna till att bussen går och att jag låser ytterdörren så slutar solen lysa bara för mig och börjar lysa för oss allihop.