varför blir plus och minus minus

Landskap & Miljö, Skrivet;

 

idag är en typisk såndär dag. då jag inte vill skriva definitionen på en enda ekonomiterm men tusen sidor i min dagbok, inte räkna en enda ekvation utan hellre sortera tankar i diktform, torka damm från bladen på mina växter, dricka halvliter efter halvliter med te. mer än så får inte plats i min största tekopp.  

igår sken solen och jag satt på trappan i bara t-shirt och pluggade. åkte på utflykt med mamma, klättrade upp och ner för branta gröna metallstegar och såg världen från götalands högsta punkt. höll solen i handen en kort sekund och lät den falla bakom horisonten. log log log. kollade på serieavsnitt jag redan sett med lillebror och åt choklad som mormor skickat på posten.  

det är torsdag idag och jag vill att det ska vara allt annat än det. fäster bild efter bild på kvinnor med solglasögon på min bästa pinterestboard. i hopp om att vara dem? jag vet inte. en och annan träffsäker mening får också plats. går på promenad men ute är allt en enda stor grå pöl och tjugo minuter senare är hunden alldeles svart om magen. ler lite mot tulpanerna som står i mitt rum. tänk om man skulle skriva en novell? slänger bort tanken svarar på ett textmeddelande stirrar på mattetal utan att lösa dem skurar golvet fast jag tror jag gjorde det igår. inser att jag inte umgåtts med träffat någon utanför min familj sedan i söndags. det är okej, jag är bara lite trött på mig själv. behöver någon som distraherar mig. något?  

 

nollsju:tjugoett

Landskap & Miljö, Skrivet, Sovmorgonsäventyr;

 
en morgon denna veckan har jag sovmorgon men vaknar tidigt. 
 
 
en morgon denna veckan belönas denna bedrift med en värld som fullkomligt badar i dimma och sensommarljus. såntdär ljus som blir till när solen, lika trött som jag om inte tröttare, släpar sig upp över horisonten och inte orkar kämpa emot när dess strålar bryts i tusen bitar av löv som ännu inte bytt färg. 
 
 
en morgon denna veckan sväljer jag morgonkaffet i en klunk, hänger kameran över axeln och går en promenad som är sådär precis lagom lång att gå innan man fått i sig frukost.
 
 
ibland, sådana mornar som en morgon denna veckan, när det bara är jag, min hund, tystnaden och en och annan förbivinande bil får jag för mig att det är mig solen lyser för. så jag ler mot den. sen ser jag daggdropparna samlas på mina bara ben när jag går genom det höga gräset och då ler jag ännu bredare. 
 
 
en halvtimme en morgon denna veckan, mellan 07:21 och 07:51 lever jag som i en lätt förtrollning. sen går jag hem och äter frukost och någonstans mellan att jag räknar minuterna till att bussen går och att jag låser ytterdörren så slutar solen lysa bara för mig och börjar lysa för oss allihop.
 
 

lördagsbrus

Skrivet, Vardagligheter;

 
status: jag pendlar mellan soffan och sängen och äter nävar med polly som min lillebror köpte till mig för sina pant-pengar (<3), i gårdagens tofs och mjukiskläder fast vi ska ha gäster över på middag alldeles snart. 
 
jag har bakat äppelpaj idag. receptet är samma som detta fast med äpplen istället för rabarber som man vänder i kanel och socker och utan potatismjöl. och så har jag fört över pepptalk som jag fick i form av ljudfiler från min bästa vän som artonårspresent till mobilen. på måndag återvänder jag till de äckelgula korridorerna på bilden nedan, så jag tror att jag kommer behöva lite pepptalk i hörlurarna. 
 
 
förlåt men detta måste va världshistoriens kortaste sommarlov? jag vet att det i dagar har varit till och med längre än vanligt, men det känns som om det knappt hållt på i en vecka. juli har bara f ö r s v u n n i t - förvisso jobbade jag hela månaden men jag har knappt något minne av det? alert alert tiden tog en existenspaus i juli!!! nä, okej, att sommaren är kort är ju livets klyscha. 
 
jag drar en annan istället. häromdan när jag uppdaterade mamma om mitt och johannas projekt drog hon till med "ta inte ut lyckan i förskott", och menade att vi inte har exakt allt färdigt än. jag har tänkt på det sen dess. och hoppats lite mindre. faktum är att jag hatar att bli besviken. det är den värsta känslan jag vet. den värsta versionen av den känslan, det är när det är sig själv man är besviken på. när man inte klarar något man trott att man skulle klara. när man inser att inte ens det dög jag till. men egentligen! på vilket sätt är det farligt att ta ut lyckan i förskott? är det möjligt att glädjas för mycket i livet? för okej om allt fallerar (för tydlighetens skull: jag pratar i generella termer nu. vår vernissage är jag rätt säker på kommer gå suveränt), okej om det blir världens fiasko - då har jag väl fortfarande utvunnit lite mer glädje ur saken genom att tillåta mig att ta ut lyckan i förskott och hoppas, hoppas för fullt, än om jag inte hade gjort det. 
 
nä hörrni, nu ska jag glädjas åt allt i förskott. det kan ju faktiskt vara min enda chans att göra det, och jag tror det blir bättre så. 
 
puss