flera kilometer briljanta ord to be

Skrivet

i mars i år startade jag och min vän johanna ett dokument på google drive - ett såntdär två personer kan skriva på samtidigt, ni vet. idén hade vi plockat upp från flora, och dokumentet döptes till flera kilometer briljanta ord to be. än är det väl kanske inte flera kilometer ord skrivna, men dokumentet är fortfarande högst levande, och då har det ändå gått mer än ett halvår.
 
en dag i januari skrev jag att jag vill vara mer personlig här på bloggen, och i linje med detta tänkte jag dela med mig lite av det som skrivits från min sida i FKBOTB. det är mestadels tankar som inte fått plats någon annanstans, ögonblick av self-pity och upprymdhet och sådant som jag velat berätta för johanna men vetat att jag bättre formulerar i skrift. 
 
 

Mars

 

Mamma steker hamburgare på övervåningen fastän klockan är flera timmar efter middagstid och jag räknar ut att jag har två sidor biologianteckningar kvar att knappa in i datorn. T o t a l t. 

Efter middagen försöker jag dra upp pappa ur soffan och när hela schäslongen glider med som en förlängning av armen jag drar i kiknar vi båda av skratt. Jag glider ned på golvet och skrattar och skrattar och skrattar och sen skrattar jag plötsligt inte längre för den senaste tiden har jag gått runt med en liten vandal i hjärnan. En som säger att nu är det sista gången

 

för detta

sista gången du lyssnar till oljan fräsa

det är sista gången du trycker enter

sista gången du hör dem diskutera tennisträningar och klaga på ketchuppölar på bordet

sista gången du får magknip av skratt 

sista gången hunden tassar mellan fyra stolar under bordet

sista gången för detta. 

Det är inte sista gången och det är inte det att jag inte vill att det ska vara sista gången

jag är bara dålig på sista gånger 

bra på att tänka detta ska jag minnas 

dålig på att minnas det 

bra på att lova mig själva att arkivera ögonblicket under "positivt" i hjärnan 

dålig på att göra det 

 

jävligt bra på att fästa mig vid människor platser tillstånd situationer känslor klädesplagg växter böcker men det känns inte som så mycket att skryta om när jag är dålig på att släppa det som inte klär mig längre

 

 

* * *

 

Jag drömde om honom inatt. Skickade honom ett meddelande, skrev att jag tyckte att han var klok, smart, duktig. Formulerade det, avsiktligt, så att det lät som om jag vill ha tillbaka honom. 

"Vad ska jag göra av dig?" svarade han.  

Varmvattnet är slut och jag får duscha i ljummet vatten. Sådär ljummet som inte duger till att dricka eller duscha eller ens bada i på sommaren. Sådär ljummet som bara duger i sjön på vårens första dopp. Så tankspridd att när blicken faller på rakhyveln blir jag rädd för att göra något dumt [obs red.anm. typ raka av mig ögonbrynen] bara för att jag är för upptagen med att fånga mina morgonpigga tankar och be dem sätta sig ner i båten. 

Tar min järntablett, sväljer min spenat utan att känna smaken. Järn är hårt och starkt, järn smälter inte av solsken. Inte jag heller. Men jag tror jag rostar av regn. 

 

 

April

 

Morgnarna alltså.

 

Går upp sex, låter morgonen gå av sig själv. Dubbelespresson lägger sig tillrätta i magen och sex timmars sömn blir åtta. Drar på mig gummistövlarna. De jag tänkt putsa rent från vägdammet i typ två veckor nu. Springer till bussen med en banan i fickan, ler mot människor på busshållplatsen och försöker minnas om jag kom ihåg att smeta bort mascarafläcken från ögonlocket eller inte.  

Kommer fram, går direkt upp för trappan och kikar in i tysta. Hela rummet är en schackbräda av sol. Jag tar min plats i hörnet och rycks in i spelet. 

Morgnarna. De som bara kommer levas i några veckor till. Jag är nöjd med dem.

 

 

* * *

 

Det kanske är lösningen? 

Glömma

 

 

* * *

 

Oj. La huvudet på kudden,  slöt ögonen och hörde någon ropa "andas andas ANDAS!!!" med panik i rösten.

Det tystnade när jag lyfte huvudet från kudden.

Jag kanske klämde någon.

Förlåt.

 

 

* * *

 

Hittade en låst anteckning på min dator. Låser upp den nu. Från den tionde oktober tvåtusensexton klockan tjugotre och fyrtiosju:

jag tror jag har låg självbevarelsedrift.

jag går hem till snubbar jag inte känner och lagar mat med dem. åt dem. snubbar med rostiga cyklar, gympadojor och pigga ögon. jag blundar litegrann för saker som borde få mig att rynka på näsan, vända mig om, slänga med håret och gå därifrån. jag går till skogen med snubbar jag inte känner. jag serverar mitt hjärta på silverfat till snubbar jag inte känner, alldeles för tidigt, utan att de beställt det och utan att själv veta varför. 

sen ligger jag där igen. saknar uppfattning om det är täcket som är stort och jag som är liten eller om det är täcket som är litet och jag som är stor. jag gråter inte. det är för aktivt.

 

 

Maj

 

Det är första söndagen i maj idag och jag tänker på hur det i mitt liv aldrig har varit tanken som räknas.

 

 

Juni

 

Kommer du inte bli rastlös och deppig av att göra ingenting hela sommaren?

Frågade han

Nej

Det kommer jag inte. 

Jag ska fylla varje dag med frukost lunch och middag

Med ord och bilder och höga noter

Med leenden och skratt, med bultande hjärtslag

Med lukten av gräs och iskallt sjövatten och blåmärken på mina ben

Ärligt talat är jag inte det minsta orolig. 

  

 

Augusti

 

Är det inte

 ---

hur något som varit utanför ens liv så pass länge

Som inte tagit mer plats än någon enstaka dröm, en hälsning någon gång ibland och en blick i förbigående

Kan komma tillbaka in i ens liv igen

Huvudstupa

Med en sådan kraft som gör en knäsvag och fumlig

Göra så att tillvaron hamnar snett ögonblickligen

Och vattenpasset tappas bort

Till och med få ångesten att skifta

 

Jag önskar jag visste bättre. 

 

 

* * *

 

Det är sista dagen i augusti. Jag öppnar fönstret så jag kan höra regnets mjuka smatter och jämna brus tydligare. Lyssnar. Tänker: imorgon vaknar jag upp igen, och kan jag egentligen vara lyckligare? 

 

 

 

* * *

 

Jag går planlöst gata upp och gata ner. Svänger höger, vänster, ibland två gånger åt samma håll för att inte råka gå för långt bort. Jag går mitt på gatan trots att hörlurarna är i och volymen är två steg ifrån max. Går på gatorna där lamporna slutat lysa. Det är mina gator. Ingenting här skrämmer mig.

Minns du?

Minns du?

Minns du?

Frågar jag. 

Du minns. 

Det får mig att le mot hela världen fast ingen ser. 

Du minns mer än mig, till och med. 

Jag trodde inte att du kom ihåg.

Vågade kanske inte tro. 

Mellan lyktstolparna på en av gatorna där lamporna faktiskt lyser sträcker jag ut armen och plockar kalla regndroppar från träden. Låter dem rinna ner innanför jackärmen. 

 

 

 

September

 

Jag sluter tusentals deals och målar upp små gulliga planer i mitt huvud så jag kan se det framför mig när jag lägger mig på rygg och blundar och ändå vet jag att när jag öppnar ögonen och säger godmorgon hej jag har inte saknat dig till verkligheten så blir alla de planerna små meningslösa fantasier för folk suger och ingen orkar egentligen anstränga sig. Inte jag heller. 

 

 

* * * 

 

Toppen av Arthur's Seat döljs av ett moln och ett tjutande ljud, kanske från en backande lastbil, hörs då och då från gatan nedanför mitt fönster, den som aldrig tycks bli klar. Från min byggnad är det tyst - ingen av mina flatmates skramlar ännu i köket och från korridoren hörs inte ett ljud. 

Det är en annan sorts morgon här. Jag dricker te istället för kaffe och tar allt som oftast med någon jag lärt känna under mina två veckor här istället för själv.  Jag har i princip övergett kall frukostmat, liksom att kolla väderprognosen, och istället för att ha nyhetsmorgon som frukostunderhållning läser jag någon av artiklarna på min reading list. I mitt egna tysta rum. 

Men morgnarna här, de nya, de är sådana som jag gärna vänjer mig vid.

 

 
 
 
 

till sthlm och tillbaka

Resor, Skrivet;

ivar los park. gå hit, det är värt det. 
 
en av de bästa jag vet.
 
 
 

Jag har åkt buss hela dan och när jag väl sitter på bussen hem har det börjat mörkna. Busschauffören är densamma som så många gånger kört mig hem från skolan men frågar ändå om han ska slå in skolungdom eller vuxen på biljetten. Jag minns honom, han minns inte mig. Det är två veckor kvar tills jag flyttar och mina turer på busslinje hundratrettio lider mot sitt slut. 

Jag har spenderat de senaste tre dagarna i Stockholm. Där bor numera några av mina närmsta vänner. Jag har haft det jättekul där nu och jag tänker mig att hälsa på dem när jag själv flyttat hemifrån kommer vara ännu roligare, men trots det stiger klumpen i halsen i takt med tempot i musikallåten som spelas i hörlurarna. Det är slut på bongokvällar, det är slut på julfika i torpalägenheten, det är slut på viskande som övergår till gapskratt i bibliotekets tysta rum och det är slut på vätterstrandenhäng. Människorna som varit livsviktiga för mig de senaste åren skapar sig framtider i London, Linköping, Göteborg, Stockholm och Nice och jag flyttar till Edinburgh för fyra år eller kanske ännu fler. Det får det att kännas som att det är slut på så mycket mer. 

Jag tänker på min familj som jag saknar efter att ha varit borta från dem i tre dagar och det faktum att jag ska snart ska leva veckor, månader, år, livet utan de tre människorna runt omkring mig känns plötsligt mer smärtsamt än någonsin. Vems frukost ska jag nu vakna till, vem ska jag se på serier ingen annan vill se med och vem ska jag testa nya stigar i skogen med? 

När jag hoppar av bussen, torkar mina kinder och går över gatan tänker jag att det åtminstone är tur att backar som den som leder hem till mig kommer att finnas där borta på andra sidan Nordsjön. De kommer inte leda till samma ställe, men kanske till ett lika bra.  

 

varför blir plus och minus minus

Landskap & Miljö, Skrivet;

 

idag är en typisk såndär dag. då jag inte vill skriva definitionen på en enda ekonomiterm men tusen sidor i min dagbok, inte räkna en enda ekvation utan hellre sortera tankar i diktform, torka damm från bladen på mina växter, dricka halvliter efter halvliter med te. mer än så får inte plats i min största tekopp.  

igår sken solen och jag satt på trappan i bara t-shirt och pluggade. åkte på utflykt med mamma, klättrade upp och ner för branta gröna metallstegar och såg världen från götalands högsta punkt. höll solen i handen en kort sekund och lät den falla bakom horisonten. log log log. kollade på serieavsnitt jag redan sett med lillebror och åt choklad som mormor skickat på posten.  

det är torsdag idag och jag vill att det ska vara allt annat än det. fäster bild efter bild på kvinnor med solglasögon på min bästa pinterestboard. i hopp om att vara dem? jag vet inte. en och annan träffsäker mening får också plats. går på promenad men ute är allt en enda stor grå pöl och tjugo minuter senare är hunden alldeles svart om magen. ler lite mot tulpanerna som står i mitt rum. tänk om man skulle skriva en novell? slänger bort tanken svarar på ett textmeddelande stirrar på mattetal utan att lösa dem skurar golvet fast jag tror jag gjorde det igår. inser att jag inte umgåtts med träffat någon utanför min familj sedan i söndags. det är okej, jag är bara lite trött på mig själv. behöver någon som distraherar mig. något?