om ett distansförhållande

Natur, Skrivet;

 
 
 
 
  
 
Jag och mina känslor är i ett lyckligt distansförhållande. Visst, vi har våra stunder. Stunder då vi mår bäst av att vara nära, tätt ihop, då vi finner ett hav av energi i varandra. Känslorna får mig att känna mig vid liv och jag är deras enda spelplan, den enda som kan hala upp ridån. Men hur många föreställningar på rad orkar man egentligen se? 

Och så har vi stunderna då jag är så himla tacksam att en ocean skiljer oss åt. Att ekvatorn utgör någon sorts magisk gräns som inte går att ta sig över, delar mig i två magnetiska fält. Dessa stunder vill jag hävda utgör majoriteten, och det är under dem jag känner mig som starkast. Ja, närmast oövervinnerlig. Som att ingenting kan röra mig i ryggen. Som att ingen kan nå mig. 

Varsågod, prata skit om mig, bjud inte in mig till saker, glöm bort mig ibland och hör inte av dig. En del av mig kommer brinna, hettas upp som elektroner i omlopp. Men den delen är fast på en öde ö, omringad av iskallt vatten, oförmögen att ta sig därifrån på egen hand.  

Jag kommer bete mig likadant mot dig, i någon sorts dum förhoppning om att det kommer få det att brinna i ditt hus också, men jag kommer inte konfrontera dig. Det är inte värt känsloarbetet för min del. Det är inte värt flygbiljetten för min andra halva, för det är jag som måste betala den. Känslorna betalar sällan (aldrig) för sig. 

Så distansförhållandet vi har är bra för oss båda, tänker jag. Ibland överraskar vi varandra genom att hälsa på oinbjudna och för det mesta är det helt okej det med - någon gång till och med kul och skoj och härligt. Jag har läst någonstans att det i vilket förhållande som helst är bra att längta efter varandra. Därför är det extra skönt att veta att vi efter en visit, en inbjuden eller oinbjuden sådan, skiljs åt igen. Tryggt, på något vis. 

 
 
 
 
 
 
 
 

kommentera (0 kommentarer)

rutiner i augusti

Skrivet

 
Jag skyndar sällan till tåget på morgonen, vet precis hur många minuter det ska avvaras och hur långa steg jag behöver ta. Väljer alltid den vanliga trappan istället för rulltrappan, undviker dem som stressar förbi med väskor på hjul. Och tar mig snabbare förbi SD-postern som täcker halva väggytan på Nässjö station. Placerar ut sängkappor i tiotals olika storlekar i ordningsamma rader i hyllan, pekar självsäkert dit när en kund frågar om dessa någon timme senare. Var det allt vill du köpa till en kasse är du medlem kan jag få be om legitimation tack så mycket trevlig helg.
 
Just nu hatar jag rutiner. Avskyr samma visa dag ut och dag in, avskyr att jag inte kan skilja fredag från onsdag och lördag från torsdag utan att fusktitta i kalendern. Älskar allting som bryter vanorna, allting som inte passar in, trots att eller kanske just därför att de kräver extra ansträngning. Familjemiddag i stan en onsdag? Jag är på, trots inget ombyte och flottigt hår efter en heldag med tallriksflyttande och soffbärande. Fest många kilometer bort en fredag trots att jag jobbar både då och hela helgen? Jag kommer. 
 
Det är nyttigt att jobba och jag har ingenting emot det när jag väl är inne i det. Gillar att sucka ikapp med mina kollegor och dricka åtta dubbelespresson om dagen bara för att jag för första gången på länge har en legitim anledning till det. Men det känns som att hela sommaren går mig förbi. Försöker påminna mig om allt jag sett och upplevt och varit med om. I sommar. Tänker på det, skriver ned det, bläddrar genom fotoalbumet igen och igen. Påminner mig också om allt jag kommer uppleva. I höst, i vinter och i vår. Nästa sommar. Och så påminner jag mig om att leva nu. Just nu i augusti, som är iskallt på morgonen och varmt om eftermiddagen, som blandar solsken och åska som dippulver och gräddfil och som är litegrann som samma dag på repeat, om och om igen. Förutom när det inte är det. 
 
 
 
 
 
 

kommentera (0 kommentarer)

om morgnarna, om dagarna, om kvällarna

Skrivet, Vardagligheter;

 
Jag försöker vänja mig vid att vakna tidigt. Sätter alarmet en halvtimme tidigare än jag gissar att resten av familjemedlemmarna lämnar huset men är aldrig uppe ur sängen i tid för att säga hejdå till dem ändå. När jag väl stiger upp är kaffemaskinen den första jag vänder mig till. En dag en halv vattenmelon och surimi på friterat bröd till frukost i solen. En annan dag risgrynsgröt som bara behöver värmas på i mikron. Kontraster. Och till allt, iskaffe med mörk sirap och sojamjölk i. 
 
Om morgnarna tvingar jag mig till att läsa minst ett kapitel i min bok. Dendär jag började läsa för nio månader sedan, kanske mer, men aldrig fortsatte med. Tycker den är väldigt intressant, men det är så ovant att läsa. Läsa på riktigt liksom, inte bara skumma genom för att förstå textens essens och stryka under citat som kan lirkas in någonstans i ens uppsats eller memoreras till ett potentiellt tentasvar. Sen hänger jag tvätt och skurar golv eller kanske tömmer jag diskmaskinen och lämnar kommentarer på någon annans blogg. 
 
 
 
 
Om dagarna försöker jag träffa människor. Det känns så viktigt, just nu, att få komma ut. Hur motsägelsefullt det än låter tror jag det är bra för min introverta själ. För jag vill ju. Kanske inte alltid innan, men varenda gång efter. I onsdags träffade jag Ellen och vi gick halva Jönköping runt och pratade om att plugga i en stad som till att börja med inte är ens egen, om snubbar vi dejtat, om hur tiden förändrar det mesta. Hon tyckte det verkade som att jag "levde life" (tack, Ellen, jag tar det som en komplimang) och ja, det tycker jag också. Men just nu känns det som att livet är på paus. 
 
Jag försökte förkara det för Johanna igår, när vi sågs efter en och en halv månad isär. "Jag lever ett dubbelliv" hävdar jag. Jag är samma person, men jag blir annorlunda när jag placeras i två så olika sammanhang. Jag mår annorlunda. Inte nödvändigtvis sämre eller bättre, men definitivt annorlunda. Tror det är omställningen som är jobbig att hantera. Jag vet liksom inte vart jag har mig själv. Plötsligt måste jag förhålla mig till andra igen och det är inte bara en omställning i tanken utan också ett pussel med tid som jag glömt bort hur man får ihop. 
 
Ibland jobbar jag om dagarna och då hinner jag inte fundera så mycket. Drar inte berättelsen om mitt dubbelliv för människor jag just träffar och ska jobba jämsides med i sommar. 
 
 
 
Om kvällarna kommer jag hem till det som varit livet i minst tio år. Pappa på soffan, min lillebror framför TVn i sitt rum, mamma sittandes någonstans med en kopp kaffe och en tidning eller mitt uppe i något projekt. Det känns tryggt men också konstigt. Som att förflytta sig bakåt i tiden, litegrann. Mamma säger något om att jag fått ett brev, men jag hör det inte först. Hittar det på det stora bordet i vardagsrummet senare. Pappa lutar sig över min axel och frågar nyfiket, nästan ivrigt vem det är ifrån. Det står ingen avsändare, han har kollat. Men jag vet, och jag ler för mig själv. 
 
Om kvällarna känner jag också ett galet sug efter något. Det tog mig nästan två veckor att lista ut, men jag har insett nu att det jag går runt och är sugen på är mitt kvällste. Det som jag blev så van vid att dricka i Edinburgh. Vi drack alltid kvällste, oavsett om klockan var tio eller halv fyra på natten när vi gick och la oss.  Jag dricker grönt istället för svart här hemma, av den enkla anledningen att jag inte orkat införskaffa något annat än det som redan fanns. Kokar det när familjen gått och lagt sig och sätter mig i skräddarställning på den blommiga soffan i vardagsrummet. Den som är vänd mot det stora fönstret i vilket solen går ner om kvällarna. Föreställer mig att för varje varm klunk så lägger saker sig till rätta. 
 
 
 

kommentera (4 kommentarer)