om glädjetårar och en solnedgång

Skrivet, Vardagligheter;

 
Igår skrev jag mitt andra exam av tre, också det jag var mest orolig inför. Tror det gick okej. Nu har jag lite andrum innan mitt sista exam som är på måndag. Sen är mitt första år på uni över, och det är så himla fint och tragiskt och spännande och sorgligt på samma gång. 
 
För att fira min första pluggfria kväll på ett tag gick jag och mina kompisar och köpte cider och kakor och promenerade bort till Calton hill för att se på solnedgången, leka lekar och lyssna på musik. 
 
 
Det har varit soligt här den senaste veckan (?!) typ och jag vet ingen stad som förändras så som Edinburgh när solen kommer fram. Parkerna svämmar över, det luktar engångsgrill vart man än går, trottoarerna blir till uteserveringar på trettio sekunder bums och ungefär varenda levande varelse ler. 
 
 
 
Vi också!!! Eller ja, alla utom Gwyn tydligen. Igår, när vi sjöng karaoke i köket, grät jag glädjetårar för att jag kände mig så himla lycklig i stunden. I just det ögonblicket fanns inget jag ville ändra på och det kändes som att mitt hjärta liksom sjönk ned i livets fåtölj. 
 
 
 
Mitt mående har gått väldigt mycket upp och ner denna vår. I april skrev jag, i mitt och Johannas dokument:
 

Ena sekunden står jag på tå och rör runt bland molnen, andra ligger jag i fosterställning i en grop i marken så djup att inte en enda strimma dagsljus når ner.

Ingenting händer och allt rubbas.

 
 
Jag är bra på att notera det, men dålig på att göra något åt det. Jag vecklar liksom in mig i mig själv, tar dagar på mig att svara på sms, går och lägger mig extra tidigt, ringer mina föräldrar mer och mer sällan.  Blir rädd för att skrämma iväg dem jag tycker så mycket om med min oförutsägbarhet. Det är skönt att exams-perioden funkar att använda om ursäkt. Jag måste ju plugga. 
 
 
 
 
Från en dag denna veckan, i anteckningsappen på min mobil:
 

En gång händer det att det’et infinner sig när jag sitter på biblioteket.

Då biter jag ihop och skriver klart anteckningarna jag håller på med. Slår ihop böckerna jag haft uppe utan att bokmärka sidorna. Packar ihop det’et i en liten brun kappsäck, slänger den över axeln och går.

Jag sicksackar mellan människorna längs både South Bridge och North bridge. Suckar, tyst inombords när grupper tar upp hela trottoaren. Går runt tanten som ramlat och slått i huvudet och som hjälps av två poliser. I hörlurarna dånar min bästa spellista på högsta volym men jag tror att människorna jag går om hör mer av den än jag.

Gatan är full av folk som gläds över solen men inom mig är luften kvav. Som innan sommarens första åskstorm. Jag tackar dock så hjärtligt för att det vädret till ära är socialt accepterat att bära solglasögon. Sålänge dem är på är min bruna kappsäck osynlig. En snäll man släpper förbi mig och jag mumlar cheers. Ler åt en hund som springer före sin ägare mot grinden till hundparken.

I hissen påväg upp spricker sömmarna på kappsäcken.

 
 
Kanske är det något som går över. Kanske är det livet. Vem vet. Sålänge jag får fälla en glädjetår någon gång ibland är jag nöjd. 

min mormor

Porträtt, Skrivet;

 

Hon borstar mitt långa hår varje morgon, sprayar i balsamet som ska göra det enklare att reda ut. Det med en pingvin på flaskan, som vi beställde från katalogen som vi fick i brevlådan. Sedan tar hon mig i handen och så tar vi hissen ned från nionde våningen, skyndar oss över backen som inte längre finns, mot mitt dagis några hundra meter bort. Ojämna dagar går jag extra sakta, för då jobbar den dagisfröken jag inte gillar.

Min mormor jobbar med att beställa garn till strumpfabriken i stan. Då och då, när hon inte är för trött, sitter vi uppe till sent framför TV:n och hon flätar mitt hår i flera tiotal små flätor. Då behöver jag nämligen inte borsta håret på några dar. Det tycker jag om. Och så tycker jag om fluffet som blir när man reder ut flätorna. Varenda gång det blir reklam på TV:n tar vi en paus, så mormor kan gå och röka på balkongen.

En dag, säkert ett ojämnt datum, ramlar jag på dagis och skrapar upp både knän och händer och näsa. När mormor kommer och hämtar mig gråter hon och inte jag. “Jag behövde dig då”, säger jag, “det gör inte lika ont längre”. Hon blir arg på fröknarna för att de inte ringde henne tidigare. 

 
 
 
 
 
 

Min mormor bor fortfarande kvar på nionde våningen. I ett av rummen sitter linoleummattan ihop med brun tejp som löper från kortsida till kortsida, men i rummet bredvid finns ett nyrenoverat kök och kanske jordens snabbaste wi-fi. På balkongen står stolen med den tjocka bruna dynan som luktar från flera decenniers cigarettrök kvar.

Jag får inte längre sockor skickade till mig i paket märkta med mormors snirkliga handstil, eller ett urval av roliga strumpor som fabriken sorterat bort att välja mellan varje gång jag kommer och hälsar på. Mormor jobbar inte på sockfabriken längre, har inte gjort på flera år, trots att hon i mina tankar fortfarande är femtiotre och i verkligheten bara tio år äldre.

Min mormor ser inte så bra nu för tiden - med största sannolikhet är det effekten av ett paket cigg om dagen i några år för mycket. Hon suckar extra högt när hon spiller i köket och dammsuger samma bit av mattan i flera minuter. När vi åker buss kliver vi av vid fel hållplats. Mormor blir jättestressad av att inte se. Jag gör mitt bästa, förvarnar henne om varje trappsteg, varje trottoarkant. “Jag vet” suckar hon, “detta är mina områden, jag har gått här tusen gånger”. Och fast hon inte ser, pekar hon ut charkuteriet som jag tyckte som mycket om att gå till. Inte för att jag tyckte om skivad skinka särskilt mycket, utan för att paret som ägde det gav mig alltid stora hårda tuggummin och gnuggistatueringar.

Idag är charkbutiken någons hus. Istället för att dra mig i handen över backen som nu ersatts av ett modernt höghus med inhägnad parkering, promenerar mormor runt där med min hund. När jag försöker fånga henne på bild utan att hon märker och misslyckas blir hon sur. “Allt som syns är mina händer”, säger hon. “Doktorn skrev det i bedömningen. Stora handflator och djupa rynkor.”

Min mormor. 

 
 
 
 

nedplottrat i anteckningsappen

Skrivet

Sådanahär inlägg var ju populära för några månader sedan (och innan dess?) och precis när jag tänkte göra ett själv så publicerade Johanna, min ständiga idétjuv (skyller på telepatin) ett. Men men, här kommer ett urval av det som sparats i anteckningsappen på min mobil. Ord som skrivits ned mellan 2015 och nu, lite huller om buller. 
 
Förresten. På sistone har flera av er sagt att ni tycker om hur jag skriver, att jag skriver. Har alltid tänkt att foto är mitt främsta medium, och det är det ju såklart fortfarande, men det är ändå så himla fint att höra. 
 
 
Okej let's go!!! Uppifrån och ner, vänster till höger. Först ut - ett utdrag som jag aktivt skrev ned (inte ens a case of copy-paste här alltså) ur min ekonomibok pga tyckte det var så kul att man gjort så att akronymen för de länder som påverkar euron negativt bildar ordet pigs. Därpå, en kort bussnotering om någon som gestikulerade på bussen. Fetstilt, en insikt jag kvarstår vid än idag. Lite kul dock att den anteckningen är daterad efter första dan av mina IB-exams. Nästa anteckning är från vår studentresa till Barcelona, då jag av någon anledning försökte räkna ut hur mycket sömn jag och mina kompisar fått. Det var inte mycket, men sen var inte poängen med resan att sova bort tiden heller. I november, (vilket är TRE månader sen!!! kan ni fatta) skrev jag ett litet till mina kompisar för det var för högljutt på klubben vi var för att kunna prata. 
 
I mitten av december 2016 satt jag som vanligt på 130:an till skolan en fin vinterdag och älskade livet. Någon månad senare antecknade jag ett citat som jag tyckte var fint efter att ha sett She's funny that way. En googling säger mig att originalversionen kommer från Cluny Brown, men det visste jag inte då. 
 
 
 
 
 
 
Jag skrev några rader första dagen på min studentvecka. Var förväntningsfull, lite rädd, och väldigt lycklig minns jag. Och så antecknade jag recept på banankaka som man kan göra i mikron. Himla bra när man är sötsugen. Vilket jag är typ tre gånger om dan. Från min födelsedag förra året - tillika dagen efter min studentmottagning - har jag en rad jag inte har någon förklaring för. Grät glädetårar den dan vilket inte händer så ofta. 
 
Den elfte februari i år, inte alls länge sedan alltså, var jag upprörd över min förmåga att fästa mig vid folk som inte bryr sig. Från förr finns också insikter jag antecknat, och någons youtube-favoriter som jag tyckte var viktiga att plottra ned. Och ytterliggare en bussfundering från vad jag minns som en fin vårdag. 
 
 
 
 
 
 
Längre ned i anteckningsappen finns också en utvärdering av alla Eurovision-låtar typ 2016. Vi skulle betta om topp tio-placeringar och jag tror det är rätt självklart varför jag inte vann. Favoritrad: "Frans ser nervös ut". Stackarn. En annan dag för längesedan var jag _ledsen_ deluxe och gjorde det jag är bra på: att inte berätta om det för nån. Och vet ni? Det funkar rätt bra för mig oftast. Minns på långa vägar inte vad jag sörjde just då. 
 
Den äldsta anteckningen på min nuvarande mobil är ett nedsparat fucku-finger. Tänkte att det skulle komma till användning. Det gjorde det aldrig. Men bra att ha ändå ni vet. Sen har vi en av mina favoritanteckningar - den från min studentdag. Hade grandiosa planer på att jag skulle anteckna lite då och då under dagen men det glömdes bort efter 06.56. Lite synd men äh, man kan inte dokumentera allt i livet, visst? 
 
Och sist. En tyst fråga som jag ställde till Kristina i slutet på en lektion när jag inte ville va ensam i väntan på bussen. Hon sa ja.