rutiner i augusti

Skrivet

 
Jag skyndar sällan till tåget på morgonen, vet precis hur många minuter det ska avvaras och hur långa steg jag behöver ta. Väljer alltid den vanliga trappan istället för rulltrappan, undviker dem som stressar förbi med väskor på hjul. Och tar mig snabbare förbi SD-postern som täcker halva väggytan på Nässjö station. Placerar ut sängkappor i tiotals olika storlekar i ordningsamma rader i hyllan, pekar självsäkert dit när en kund frågar om dessa någon timme senare. Var det allt vill du köpa till en kasse är du medlem kan jag få be om legitimation tack så mycket trevlig helg.
 
Just nu hatar jag rutiner. Avskyr samma visa dag ut och dag in, avskyr att jag inte kan skilja fredag från onsdag och lördag från torsdag utan att fusktitta i kalendern. Älskar allting som bryter vanorna, allting som inte passar in, trots att eller kanske just därför att de kräver extra ansträngning. Familjemiddag i stan en onsdag? Jag är på, trots inget ombyte och flottigt hår efter en heldag med tallriksflyttande och soffbärande. Fest många kilometer bort en fredag trots att jag jobbar både då och hela helgen? Jag kommer. 
 
Det är nyttigt att jobba och jag har ingenting emot det när jag väl är inne i det. Gillar att sucka ikapp med mina kollegor och dricka åtta dubbelespresson om dagen bara för att jag för första gången på länge har en legitim anledning till det. Men det känns som att hela sommaren går mig förbi. Försöker påminna mig om allt jag sett och upplevt och varit med om. I sommar. Tänker på det, skriver ned det, bläddrar genom fotoalbumet igen och igen. Påminner mig också om allt jag kommer uppleva. I höst, i vinter och i vår. Nästa sommar. Och så påminner jag mig om att leva nu. Just nu i augusti, som är iskallt på morgonen och varmt om eftermiddagen, som blandar solsken och åska som dippulver och gräddfil och som är litegrann som samma dag på repeat, om och om igen. Förutom när det inte är det. 
 
 
 
 
 
 

kommentera (0 kommentarer)

om morgnarna, om dagarna, om kvällarna

Skrivet, Vardagligheter;

 
Jag försöker vänja mig vid att vakna tidigt. Sätter alarmet en halvtimme tidigare än jag gissar att resten av familjemedlemmarna lämnar huset men är aldrig uppe ur sängen i tid för att säga hejdå till dem ändå. När jag väl stiger upp är kaffemaskinen den första jag vänder mig till. En dag en halv vattenmelon och surimi på friterat bröd till frukost i solen. En annan dag risgrynsgröt som bara behöver värmas på i mikron. Kontraster. Och till allt, iskaffe med mörk sirap och sojamjölk i. 
 
Om morgnarna tvingar jag mig till att läsa minst ett kapitel i min bok. Dendär jag började läsa för nio månader sedan, kanske mer, men aldrig fortsatte med. Tycker den är väldigt intressant, men det är så ovant att läsa. Läsa på riktigt liksom, inte bara skumma genom för att förstå textens essens och stryka under citat som kan lirkas in någonstans i ens uppsats eller memoreras till ett potentiellt tentasvar. Sen hänger jag tvätt och skurar golv eller kanske tömmer jag diskmaskinen och lämnar kommentarer på någon annans blogg. 
 
 
 
 
Om dagarna försöker jag träffa människor. Det känns så viktigt, just nu, att få komma ut. Hur motsägelsefullt det än låter tror jag det är bra för min introverta själ. För jag vill ju. Kanske inte alltid innan, men varenda gång efter. I onsdags träffade jag Ellen och vi gick halva Jönköping runt och pratade om att plugga i en stad som till att börja med inte är ens egen, om snubbar vi dejtat, om hur tiden förändrar det mesta. Hon tyckte det verkade som att jag "levde life" (tack, Ellen, jag tar det som en komplimang) och ja, det tycker jag också. Men just nu känns det som att livet är på paus. 
 
Jag försökte förkara det för Johanna igår, när vi sågs efter en och en halv månad isär. "Jag lever ett dubbelliv" hävdar jag. Jag är samma person, men jag blir annorlunda när jag placeras i två så olika sammanhang. Jag mår annorlunda. Inte nödvändigtvis sämre eller bättre, men definitivt annorlunda. Tror det är omställningen som är jobbig att hantera. Jag vet liksom inte vart jag har mig själv. Plötsligt måste jag förhålla mig till andra igen och det är inte bara en omställning i tanken utan också ett pussel med tid som jag glömt bort hur man får ihop. 
 
Ibland jobbar jag om dagarna och då hinner jag inte fundera så mycket. Drar inte berättelsen om mitt dubbelliv för människor jag just träffar och ska jobba jämsides med i sommar. 
 
 
 
Om kvällarna kommer jag hem till det som varit livet i minst tio år. Pappa på soffan, min lillebror framför TVn i sitt rum, mamma sittandes någonstans med en kopp kaffe och en tidning eller mitt uppe i något projekt. Det känns tryggt men också konstigt. Som att förflytta sig bakåt i tiden, litegrann. Mamma säger något om att jag fått ett brev, men jag hör det inte först. Hittar det på det stora bordet i vardagsrummet senare. Pappa lutar sig över min axel och frågar nyfiket, nästan ivrigt vem det är ifrån. Det står ingen avsändare, han har kollat. Men jag vet, och jag ler för mig själv. 
 
Om kvällarna känner jag också ett galet sug efter något. Det tog mig nästan två veckor att lista ut, men jag har insett nu att det jag går runt och är sugen på är mitt kvällste. Det som jag blev så van vid att dricka i Edinburgh. Vi drack alltid kvällste, oavsett om klockan var tio eller halv fyra på natten när vi gick och la oss.  Jag dricker grönt istället för svart här hemma, av den enkla anledningen att jag inte orkat införskaffa något annat än det som redan fanns. Kokar det när familjen gått och lagt sig och sätter mig i skräddarställning på den blommiga soffan i vardagsrummet. Den som är vänd mot det stora fönstret i vilket solen går ner om kvällarna. Föreställer mig att för varje varm klunk så lägger saker sig till rätta. 
 
 
 

kommentera (4 kommentarer)

glad nationaldag

Natur, Skrivet;

 
Något ut av det mysigaste jag vet är att åka på utflykt med mamma. Bara hon och jag, vandrandes runt någon sjö i närheten vi tidigare inte upptäckt. Ljudet av torra grenar som bryts och blåbärsris som prasslar under gympaskorna, doften av myggspray och jakten på ett bra, myrfritt picknickställe. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Detta ägnade vi oss åt även idag, på nationaldan, och det var så himla fint. Men det är inte det jag vill skriva om idag. Istället vill jag ta er tillbaka till klockan cirka halv nio på morgonen igår: 
 
Jag låser garaget, sätter fast min tygpåse på pakethållaren och rullar ned för backen. Testar bromsarna på cykeln som inte använts på år. Jag passerar bussen, den som tagit mig till och från skolan i flera år. I ögonvrån ser jag en ensam kille gå av. Ungefär tre minuter senare är jag framme vid tågstationen och hoppar av framför tågtavlan för att dubbelkolla så jag är vid rätt spår. Annars måste jag skynda mig och cykla runt, över bron, om jag vill med tåget. Istället för spårnumret fastnar min blick på det stora klistermärket i höger hörn på skärmen. "Internera, deportera, repatriera" står det i stora röda versaler. Under, i mindre bokstäver, står det "Försvara Europa - krossa mångkulturen". Jag blir så obekväm att jag instinktivt kollar mig omkring på perrongen, men jag är ensam där. Jag och de tusentals tankar som nu dyker upp i mitt huvud.
 
I mitt Tenhult. Dit jag flyttade bara några år efter att jag flyttat till Sverige, där jag började första klass, där jag första dagen i skolan ramlade i labyrinten som var uppritad på asfalten på skolgården och fick detdär ärret som syns på mitt knä än idag. Där mamma blev tipsad om att vi kanske skulle kolla på idol så att jag skulle få något att prata om med de andra barnen och lättare komma in i klassen. Och där min lågstadielärare Amelie, hon som gav mig ett hjärthalsband i silver när jag skulle byta skola efter femman, sa till specialpedagogen som jag fick gå till istället för att vara med på svensklektionerna (någon svenska som andraspråk-klass fanns inte där och då) att det räckte nu. Jag kunde vara med på den vanliga svenskan. 
 
Men det är väl inte så himla konstigt heller. I mitt Tenhult. Där alla känner alla. Här röstar uppemot en tredjedel av invånarna på SD. Och de genomsvenska grannarna skrattar högt och spelar Litauens nationalsång genom högtalaren på sin balkong när de ser oss spela kubb på vår gräsmatta. Hur ska det ens tolkas? Inte som en välmenad gest, tror jag inte. Jag har ändå tur, för jag har det lätt i mitt Tenhult. Det tänker jag på när jag börjar gymnasiet och får mitt studiebidrag på såndär papperscheck. Det står att den kan lösas ut på ICA, så jag går dit och får mina 1050kr. Trots att mitt personnummer inte står i mitt enda ID-dokument, mitt litauiska pass, kanske tack vare att jag är blond och pratar svenska utan brytning. Jag kan tänka mig att det inte är lika enkelt för alla, inte lika enkelt nu. Nu har vi istället klistermärken med främlingsfientliga budskap i röda versaler på tågstationen, så ingen kan missa att de inte är välkomna här när de stiger av tåget. Och även om jag vetat om statistiken så gör det mig upprörd (läs: förbannad och svinledsen) att bli påmind.
 
 
 
 
 
"Ursäkta, hej?" säger en tvekande röst och jag vänder blixtsnabbt ryggen till klistermärket som jag försökt riva bort men misslyckats. Är arg på företaget som trycker dessa satans klistermärken också. Killen jag sett hoppa av på busshållplatsen vid mig har gått hela vägen till tågstationen. "Jag känner inte riktigt dessa områden, kan du hjälpa mig hitta?" säger han på lite bruten svenska, tar ut ett papper och visar mig en adress markerad med neonorange överstrykningspenna. Jag har bott här i tretton år och har ingen aning om vart Tenhults pressgjuteri ligger, men vi kollar på kartan tillsammans och jag pekar ut gatan han ska följa och önskar honom lycka till. Han ler, tackar och skyndar iväg, småspringer över grusparkeringen. Vilken tur att han hoppade av vid fel busshållplats, vilken tur att han tog bussen och inte tåget, tänker jag. 
 
De senaste åren har jag varit läxhjälp på ett flyktingboende och intervjuat ett tiotal nyanlända i Jönköping till mitt och Johannas projekt. Träffat ännu fler. Inte en enda tonåring, inte ett enda barn, inte en enda kvinna och inte en enda man har jag velat något annat än att de ska känna sig välkomna. Jag har sen ett par år tillbaka ett svenskt pass, folk ser mig som svensk och jag själv kan kalla mig svensk. Jag minns hur jag kände mig lite stolt på välkomstceremonin för nya medborgare. Stolt, tacksam och välkommen. Och om ett jäkla klistermärke på tågstationen kan få mig att känna mig obekväm - hur måste det kännas för de som flytt länder och situationer där de varit allt annat än trygga att få veta att de inte är välkomna här heller? Man kan ha olika åsikter om hur många människor ett samhälle kan integrera och hur detta skall göras, men de som är här är här och har man ens ett kryddmått empati i sig så bör man förstå vikten av att de ska känna sig välkomna och inkluderade. 
 
Det har gått två dagar och jag vet fortfarande inte hur jag skulle kunna sätta bättre ord på de känslor och tankar som liksom blossade upp i mig en tisdagsmorgon på tågstationen och fick mig att må illa på tåget på väg till sommarjobbet. Så jag lämnar det såhär. Om någon av er som läser min blogg någonsin undrat var jag står i denna fråga så vet ni nu. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Min och mammas utflykt lovar jag att berätta om en annan gång. 
 

kommentera (7 kommentarer)