om ett distansförhållande

Natur, Skrivet;

 
 
 
 
  
 
Jag och mina känslor är i ett lyckligt distansförhållande. Visst, vi har våra stunder. Stunder då vi mår bäst av att vara nära, tätt ihop, då vi finner ett hav av energi i varandra. Känslorna får mig att känna mig vid liv och jag är deras enda spelplan, den enda som kan hala upp ridån. Men hur många föreställningar på rad orkar man egentligen se? 

Och så har vi stunderna då jag är så himla tacksam att en ocean skiljer oss åt. Att ekvatorn utgör någon sorts magisk gräns som inte går att ta sig över, delar mig i två magnetiska fält. Dessa stunder vill jag hävda utgör majoriteten, och det är under dem jag känner mig som starkast. Ja, närmast oövervinnerlig. Som att ingenting kan röra mig i ryggen. Som att ingen kan nå mig. 

Varsågod, prata skit om mig, bjud inte in mig till saker, glöm bort mig ibland och hör inte av dig. En del av mig kommer brinna, hettas upp som elektroner i omlopp. Men den delen är fast på en öde ö, omringad av iskallt vatten, oförmögen att ta sig därifrån på egen hand.  

Jag kommer bete mig likadant mot dig, i någon sorts dum förhoppning om att det kommer få det att brinna i ditt hus också, men jag kommer inte konfrontera dig. Det är inte värt känsloarbetet för min del. Det är inte värt flygbiljetten för min andra halva, för det är jag som måste betala den. Känslorna betalar sällan (aldrig) för sig. 

Så distansförhållandet vi har är bra för oss båda, tänker jag. Ibland överraskar vi varandra genom att hälsa på oinbjudna och för det mesta är det helt okej det med - någon gång till och med kul och skoj och härligt. Jag har läst någonstans att det i vilket förhållande som helst är bra att längta efter varandra. Därför är det extra skönt att veta att vi efter en visit, en inbjuden eller oinbjuden sådan, skiljs åt igen. Tryggt, på något vis. 

 
 
 
 
 
 
 
 

kommentera (0 kommentarer)

glad nationaldag

Natur, Skrivet;

 
Något ut av det mysigaste jag vet är att åka på utflykt med mamma. Bara hon och jag, vandrandes runt någon sjö i närheten vi tidigare inte upptäckt. Ljudet av torra grenar som bryts och blåbärsris som prasslar under gympaskorna, doften av myggspray och jakten på ett bra, myrfritt picknickställe. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Detta ägnade vi oss åt även idag, på nationaldan, och det var så himla fint. Men det är inte det jag vill skriva om idag. Istället vill jag ta er tillbaka till klockan cirka halv nio på morgonen igår: 
 
Jag låser garaget, sätter fast min tygpåse på pakethållaren och rullar ned för backen. Testar bromsarna på cykeln som inte använts på år. Jag passerar bussen, den som tagit mig till och från skolan i flera år. I ögonvrån ser jag en ensam kille gå av. Ungefär tre minuter senare är jag framme vid tågstationen och hoppar av framför tågtavlan för att dubbelkolla så jag är vid rätt spår. Annars måste jag skynda mig och cykla runt, över bron, om jag vill med tåget. Istället för spårnumret fastnar min blick på det stora klistermärket i höger hörn på skärmen. "Internera, deportera, repatriera" står det i stora röda versaler. Under, i mindre bokstäver, står det "Försvara Europa - krossa mångkulturen". Jag blir så obekväm att jag instinktivt kollar mig omkring på perrongen, men jag är ensam där. Jag och de tusentals tankar som nu dyker upp i mitt huvud.
 
I mitt Tenhult. Dit jag flyttade bara några år efter att jag flyttat till Sverige, där jag började första klass, där jag första dagen i skolan ramlade i labyrinten som var uppritad på asfalten på skolgården och fick detdär ärret som syns på mitt knä än idag. Där mamma blev tipsad om att vi kanske skulle kolla på idol så att jag skulle få något att prata om med de andra barnen och lättare komma in i klassen. Och där min lågstadielärare Amelie, hon som gav mig ett hjärthalsband i silver när jag skulle byta skola efter femman, sa till specialpedagogen som jag fick gå till istället för att vara med på svensklektionerna (någon svenska som andraspråk-klass fanns inte där och då) att det räckte nu. Jag kunde vara med på den vanliga svenskan. 
 
Men det är väl inte så himla konstigt heller. I mitt Tenhult. Där alla känner alla. Här röstar uppemot en tredjedel av invånarna på SD. Och de genomsvenska grannarna skrattar högt och spelar Litauens nationalsång genom högtalaren på sin balkong när de ser oss spela kubb på vår gräsmatta. Hur ska det ens tolkas? Inte som en välmenad gest, tror jag inte. Jag har ändå tur, för jag har det lätt i mitt Tenhult. Det tänker jag på när jag börjar gymnasiet och får mitt studiebidrag på såndär papperscheck. Det står att den kan lösas ut på ICA, så jag går dit och får mina 1050kr. Trots att mitt personnummer inte står i mitt enda ID-dokument, mitt litauiska pass, kanske tack vare att jag är blond och pratar svenska utan brytning. Jag kan tänka mig att det inte är lika enkelt för alla, inte lika enkelt nu. Nu har vi istället klistermärken med främlingsfientliga budskap i röda versaler på tågstationen, så ingen kan missa att de inte är välkomna här när de stiger av tåget. Och även om jag vetat om statistiken så gör det mig upprörd (läs: förbannad och svinledsen) att bli påmind.
 
 
 
 
 
"Ursäkta, hej?" säger en tvekande röst och jag vänder blixtsnabbt ryggen till klistermärket som jag försökt riva bort men misslyckats. Är arg på företaget som trycker dessa satans klistermärken också. Killen jag sett hoppa av på busshållplatsen vid mig har gått hela vägen till tågstationen. "Jag känner inte riktigt dessa områden, kan du hjälpa mig hitta?" säger han på lite bruten svenska, tar ut ett papper och visar mig en adress markerad med neonorange överstrykningspenna. Jag har bott här i tretton år och har ingen aning om vart Tenhults pressgjuteri ligger, men vi kollar på kartan tillsammans och jag pekar ut gatan han ska följa och önskar honom lycka till. Han ler, tackar och skyndar iväg, småspringer över grusparkeringen. Vilken tur att han hoppade av vid fel busshållplats, vilken tur att han tog bussen och inte tåget, tänker jag. 
 
De senaste åren har jag varit läxhjälp på ett flyktingboende och intervjuat ett tiotal nyanlända i Jönköping till mitt och Johannas projekt. Träffat ännu fler. Inte en enda tonåring, inte ett enda barn, inte en enda kvinna och inte en enda man har jag velat något annat än att de ska känna sig välkomna. Jag har sen ett par år tillbaka ett svenskt pass, folk ser mig som svensk och jag själv kan kalla mig svensk. Jag minns hur jag kände mig lite stolt på välkomstceremonin för nya medborgare. Stolt, tacksam och välkommen. Och om ett jäkla klistermärke på tågstationen kan få mig att känna mig obekväm - hur måste det kännas för de som flytt länder och situationer där de varit allt annat än trygga att få veta att de inte är välkomna här heller? Man kan ha olika åsikter om hur många människor ett samhälle kan integrera och hur detta skall göras, men de som är här är här och har man ens ett kryddmått empati i sig så bör man förstå vikten av att de ska känna sig välkomna och inkluderade. 
 
Det har gått två dagar och jag vet fortfarande inte hur jag skulle kunna sätta bättre ord på de känslor och tankar som liksom blossade upp i mig en tisdagsmorgon på tågstationen och fick mig att må illa på tåget på väg till sommarjobbet. Så jag lämnar det såhär. Om någon av er som läser min blogg någonsin undrat var jag står i denna fråga så vet ni nu. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Min och mammas utflykt lovar jag att berätta om en annan gång. 
 

kommentera (7 kommentarer)

royal botanic garden pt 1

Natur, Porträtt;

 
Häromdagen tog jag, Erin och Emily en liten promenadtur till the Royal Botanic Garden. Lite småpin att säga att vi inte satt vår fot där innan under de nio månader som vi bott här, men bättre sent än aldrig. 
 
 
Det visade sig vara ett smått fantastisk ställe att besöka i maj - så många blommor!!!! Så grönt!!! Jag mådde prima. 
 
 
 
 
 
 
Plus att det var varmt men inte för soligt denna måndagen till ära och mina kompisar strålade _som vanligt_. 
 
 
 
10/10 bark tyckte vi om detta lilla träd. 
 
 
 
 
Samt hög coolhetsfaktor på detta som hette "Monkey's maze" för att det "till och med förvirrar apor"? 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Emily min favoritskotte!!! Kännetecken: gillar mörker och oreda, påträffas ofta med majonäsburk i handen, livrädd för sol pga bränner sig tydligen jättelätt, tycker om att planera saker i _mycket_ god tid, sätter på tevatten på kokning åt en när man kommer hem klockan tre på natten, är ungefär världens snällaste och omtänksammaste och alldeles för rädd för att uppröra folk, har gosigaste filten, har ett leende som smälter glaciärer. 
 
 
 
 
 
 
 
EEeek!!!! Har i skrivande stund mycket svårt att hantera insikten att jag ska vara borta från min edifamilj i cirka tre månader. Längtar redan till september. 
 

kommentera (4 kommentarer)