FKBOTB 2018-2019
Skrivet
För cirka 1.5 år sedan delade jag med mig av sånt som är skrivet i mitt och Johannas Google-doc, ett gemensamt dokument i molnet som heter Flera Kilometer Briljanta Ord To Be där vi häver ut oss sånt som behöver hävas ut. Jag vet att flera stycken av er tyckte om det inlägget, och eftersom jag på sistone har haft Ett Stort Behov Att Häva Ur Mig Grejer så tänkte jag att jag ska lätta på hjärtat genom att dela med mig av saker som jag plottrat ner där under det senaste året.
April 2018
Det känns som att jordens innersta kärna vill ha mig tillbaka
Dra mig in och omvandla mig till stoft
Ända till big bang ska vi,
och jag ska bli en samling obetydliga, lösa atomer igen
(Men allt är så bra!
Och det som inte är det tänker jag inte på
Det är små partiklar små atomer som inte kan ses med blotta ögat
Skönt va!
Vill leva i denna veckan för evigt)
Om bara jordens innersta kärna skulle lämna mig ifred
Har aldrig känt mig så tung i hela mitt liv
Det känns så fysiskt
Kanske en obalans bland signalsubstanserna
Self-provoked
***
"I'll judge your biscuits" säger han i sömnen.
Jag fnissar så jag väcker honom när han precis lyckats somna.
Och justja. Hans lillasyrra hjälper honomplocka ögonbrynen.
Skrattade högt. Gör visst ingenting att jag somnar åtta på morgonen
och inte går upp ur sängen innan tre på eftermiddan.
***
Läser min dagbok. Funderar på om jag varit kär noll gånger eller sjutton. Kan räkna folks betydelse för mig i antal dagboksinlägg de nämns i. Så mycket känslor som blött ut på papper. Och jag som inte har några kvar.
Juni 2018
hej, jag är 20 år gammal och det värsta jag vet är fortfarande att göra min egen mamma arg.
***
Ibland har jag en så konstig, och rätt värdelös förmåga att göra mig själv ledsen. Att liksom tänka på saker som gör ont, om och om igen, vända och vrida på dem. Vet att du ofta tycker att man borde göra det, att det är så man löser det som är obra, gör sig av med det som skaver. Men det funkar aldrig för mig. Nu har jag pratat genom det, ältat det både tyst och högt, till och med kommit fram till potentiella förklaringar och omständigheter som borde täppa igen sprickorna. Ändå river det upp nya små sår inom mig med varje tanke. Gör de små grejerna, som att borsta tänderna och att andas stilla nog för att kunna somna tusen gånger svårare.
Augusti 2018
En morgon springer jag
eller hoppsaskuttar fram jag vet inte det är så oklart
Jag skrattar och jag ler och benen viker sig under mig och jag ser stjärnorna på den klarblå himmeln mitt på dan och jag skyndar vidare och plötsligt faller jag
Jag faller
Jag faller faller faller
Något tjuter som mina luftrör tenderar att göra när jag är riktigt riktigt förkyld
Luften runtomkring mig liksom inverteras den finns inte eller så finns det så mycket av den att den inte känns inte syns inte märks inte går att ta på
Ett moln löses upp och försvinner fastän materia inte kan försvinna
Ett vetenskapligt faktum lika självklart som magkänslan
Det må vara omöjligt, men det har precis hänt.
September 2018
Jag fastnar som en dragkedja varje gång
Hejdas hastigt mitt i rörelsen
Någon måste backa
Lirka loss tyget under mina fötter
eller rycka bort det
Hellre rycka faktiskt
Februari 2019
Hur ska jag veta om du är kär i mig
Om du någonsin var, om du fortfarande är
Vad är det meningen att jag ska känna
När mina tankar fastnat på dig till den mån att
jag glömmer vad jag tänkt laga till frukost
Och jag sörjer min äggröra medan jag äter min gröt
Vad är det meningen att jag ska känna
När mina tankar fastnat på dig till den mån att
varje gång jag ser på klockan
Har ännu ett obegripligt antal minuter passerat
Och plötsligt sörjer jag tiden jag ägnade åt att inte vara kär i dig
för jag skulle ha ägnat den åt
att vara kär i mig själv
***
Well
Scrap this
Bun that
Stryk glöm radera
Mars 2019
En övning:
1. Sitt still
2. Blunda
3. Andas in, andas ut
4. Känn! Känn hur jävla fantastiskt det är
att du inte är täppt i näsan
att du inte har magont
att huvudet inte värker
att det inte känns som om himlen är på-
väg att ramla ned på dig
Hur va fint va!!!!
***
Varningsklockorna ringer!
Överallt ringer dem.
Och jag blundar. Herregud vad jag blundar, vill inte se, vill inte höra, låtsas som att ljudvågorna inte är så starka att de får hela min kropp att vibrera.
Men vad fan ska jag göra då?
Ju längre jag blundar ju längre kan jag glädjas. Och ju längre jag blundar desto hårdare faller jag, desto ondare kommer smällen göra. Jag vet ju om det så väl.
***
Pappa skickar bild på sig själv med filter. "Har odlat mustach" säger han. "Vi försov oss igår, vaknade av att Nedas var uppe och lagade frukost till sig själv. Då fick vi skynda". Jag saknar dem så mycket ibland. Och jag har liksom ingen att berätta det för? Så jag skriver det här.
***
Han gör mig så glad!!!
***
Mina vänner ser på mig med tomma blickar när jag återberättar, men vad de menar undgår mig inte ändå. Och jag vet ju det själv. Han menade inte ett ord av vad han sa, inte en stavelse. Jag är medveten om det, och det gör inget. Det behöver inte vara sant, han behöver inte mena det. Att någon bryr sig om dig tillräckligt mycket för att säga vad du vill höra, för att säga vad de tror kommer få dig att må bra. Det räcker. Befinner man sig i ett hål djupt nog, så griper man efter varje arm som sträcks ut, oavsett hur spinkig den är eller hur snabbt den dras tillbaka.
Jag lämnar honom sovandes i min säng med täcket på fel håll. Dricker kaffe, lagar frukost, huttrar och låter det som gör ont lämna små mörka fläckar på träbordet i köket. En halvtimme senare kommer han ut, påklädd. Tar sig ett glas vatten, kramar mig hejdå. När jag plockat ihop disken och öppnar dörren till mitt rum ser jag att han bäddat min säng. Med överkast och allt. Det värmer.
Min lillebror snapar mig och frågar hur jag mår. Det är på mammas och pappas uppmaning, det vet jag, för han skriver aldrig till mig annars. Jag säger som det är: det gör ont, jag mår skit. "Som att det aldrig hänt förut" svarar han. Ja, så kan man väl också se på saken.
***
Bra ställen att gråta:
Under duschstrålen.
I parken på vägen hem, då kan man låtsas att ens ögon tåras av vinden. Parken är aldrig vindstilla.
Invirad i ultimata ljuddämpare i form av ett täcke och två filtar.
Dåliga ställen att gråta:
I telefon med mamma.
Rakt ner i frukostgröten.
Över program för referenshantering.
Det känns som att jordens innersta kärna vill ha mig tillbaka
Dra mig in och omvandla mig till stoft
Ända till big bang ska vi,
och jag ska bli en samling obetydliga, lösa atomer igen
(Men allt är så bra!
Och det som inte är det tänker jag inte på
Det är små partiklar små atomer som inte kan ses med blotta ögat
Skönt va!
Vill leva i denna veckan för evigt)
Om bara jordens innersta kärna skulle lämna mig ifred
Har aldrig känt mig så tung i hela mitt liv
Det känns så fysiskt
Kanske en obalans bland signalsubstanserna
Self-provoked
"I'll judge your biscuits" säger han i sömnen.
Jag fnissar så jag väcker honom när han precis lyckats somna.
Och justja. Hans lillasyrra hjälper honomplocka ögonbrynen.
Skrattade högt. Gör visst ingenting att jag somnar åtta på morgonen
och inte går upp ur sängen innan tre på eftermiddan.
Läser min dagbok. Funderar på om jag varit kär noll gånger eller sjutton. Kan räkna folks betydelse för mig i antal dagboksinlägg de nämns i. Så mycket känslor som blött ut på papper. Och jag som inte har några kvar.
En morgon springer jag
eller hoppsaskuttar fram jag vet inte det är så oklart
Jag skrattar och jag ler och benen viker sig under mig och jag ser stjärnorna på den klarblå himmeln mitt på dan och jag skyndar vidare och plötsligt faller jag
Jag faller
Jag faller faller faller
Något tjuter som mina luftrör tenderar att göra när jag är riktigt riktigt förkyld
Luften runtomkring mig liksom inverteras den finns inte eller så finns det så mycket av den att den inte känns inte syns inte märks inte går att ta på
Ett moln löses upp och försvinner fastän materia inte kan försvinna
Ett vetenskapligt faktum lika självklart som magkänslan
Det må vara omöjligt, men det har precis hänt.
Jag fastnar som en dragkedja varje gång
Hejdas hastigt mitt i rörelsen
Någon måste backa
Lirka loss tyget under mina fötter
eller rycka bort det
Hellre rycka faktiskt
Februari 2019
Hur ska jag veta om du är kär i mig
Om du någonsin var, om du fortfarande är
Vad är det meningen att jag ska känna
När mina tankar fastnat på dig till den mån att
jag glömmer vad jag tänkt laga till frukost
Och jag sörjer min äggröra medan jag äter min gröt
Vad är det meningen att jag ska känna
När mina tankar fastnat på dig till den mån att
varje gång jag ser på klockan
Har ännu ett obegripligt antal minuter passerat
Och plötsligt sörjer jag tiden jag ägnade åt att inte vara kär i dig
för jag skulle ha ägnat den åt
att vara kär i mig själv
Well
Scrap this
Bun that
Stryk glöm radera
En övning:
1. Sitt still
2. Blunda
3. Andas in, andas ut
4. Känn! Känn hur jävla fantastiskt det är
att du inte är täppt i näsan
att du inte har magont
att huvudet inte värker
att det inte känns som om himlen är på-
väg att ramla ned på dig
Hur va fint va!!!!
Varningsklockorna ringer!
Överallt ringer dem.
Och jag blundar. Herregud vad jag blundar, vill inte se, vill inte höra, låtsas som att ljudvågorna inte är så starka att de får hela min kropp att vibrera.
Men vad fan ska jag göra då?
Ju längre jag blundar ju längre kan jag glädjas. Och ju längre jag blundar desto hårdare faller jag, desto ondare kommer smällen göra. Jag vet ju om det så väl.
Mina vänner ser på mig med tomma blickar när jag återberättar, men vad de menar undgår mig inte ändå. Och jag vet ju det själv. Han menade inte ett ord av vad han sa, inte en stavelse. Jag är medveten om det, och det gör inget. Det behöver inte vara sant, han behöver inte mena det. Att någon bryr sig om dig tillräckligt mycket för att säga vad du vill höra, för att säga vad de tror kommer få dig att må bra. Det räcker. Befinner man sig i ett hål djupt nog, så griper man efter varje arm som sträcks ut, oavsett hur spinkig den är eller hur snabbt den dras tillbaka.
Jag lämnar honom sovandes i min säng med täcket på fel håll. Dricker kaffe, lagar frukost, huttrar och låter det som gör ont lämna små mörka fläckar på träbordet i köket. En halvtimme senare kommer han ut, påklädd. Tar sig ett glas vatten, kramar mig hejdå. När jag plockat ihop disken och öppnar dörren till mitt rum ser jag att han bäddat min säng. Med överkast och allt. Det värmer.
Min lillebror snapar mig och frågar hur jag mår. Det är på mammas och pappas uppmaning, det vet jag, för han skriver aldrig till mig annars. Jag säger som det är: det gör ont, jag mår skit. "Som att det aldrig hänt förut" svarar han. Ja, så kan man väl också se på saken.
Bra ställen att gråta:
Under duschstrålen.
I parken på vägen hem, då kan man låtsas att ens ögon tåras av vinden. Parken är aldrig vindstilla.
Invirad i ultimata ljuddämpare i form av ett täcke och två filtar.
Dåliga ställen att gråta:
I telefon med mamma.
Rakt ner i frukostgröten.
Över program för referenshantering.