i vilnius

Resor

 
På förmiddagen dagen jag flög hem till Sverige under påskledigheten passade jag på att hälsa på min vän Aiste i Vilnius. Här är några bilder därifrån!
  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Känns så himla konstigt att jag ska lämna Skottland igen om bara några dagar. Tyckte liksom påsklovet var långt nog, hade lätt kunnat orka med ytterligare en termin av uni? Menmen, är det sommar så är det! Jag är 100 på att det blir en bra en. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

t-11 days

Vardagligheter

 
Hej mina kära bloggkompisar och förlåt för ett litet blogguppehåll efter det senaste, något ambivalenta inlägget. På tal om ambivalens förresten! Visste ni att känsloambivalens är en av de nödvändiga faktorerna (tillsammans med prosocialt beteende) för det som kallas "mindful organizing" och är ett sätt att som används för att minimera riskerna i "high reliability organizations" (typ flygbolag)? Heja ostabilitet hörrni!!! (Detta är också cirka det enda minnesvärda jag lärde mig under denna terminens business-kurs). 
 
Sen sist vi hördes har jag hetspluggat inför och skrivit mina sista två exams och därmed checkat av år ett på uni (samt att det har gått ett ÅR sen jag skrev mitt sista IB-exam). Låt oss kolla på vad jag gjort dag för dag sen dess. 
 
 
I måndags eftermiddag kom jag hem med skrivkramp i handen men med ett humör bestående av 100% levnadsglädje. Tog för övrigt en bild på campus när jag gick genom det för sista gången denna terminen och tänkte hjälp bara tre år kvar???? Detta kommer ju flyga förbi. 
 
 
 
 
 
Jag fick med mig Emily, Erin och Felicia ut och vi promenerade till Stockbridge och kollade i secondhandaffärer och käkade lunch och drack smoothies. Det var för övrigt supervarmt? Förmodligen varmaste dagen jag varit med om iår! Vi var ute hela eftermiddagen, kom hem, lagade mat och sen åkte jag och Erin till Portobello för vi skulle bestämt BADA. Och det gjorde vi också - trots att klockan var nio och solen på väg ner och att resterande strandbesökare skrattade åt oss. Om det var kallt? Kanske, men det syntes då inte på oss. 
 
 
I tisdags gjorde jag inte så mycket annat än att tvätta och sortera bland mina saker. Slängde ett par påsar med saker vilket kändes skönt! Ett tag hängde vi alla i köket och klagade på att livet utan uni känns meningslöst och (inklusive Felicia som då fortfarande hade våda sina exams kvar???), sen ringde jag mormor medan jag hängde tvätt och lagade pommes och så kändes dagen inte så lång längre. 
 
 
 
 
I onsdags träffade jag Celine! Vi promenerade runt i Prince's Street Gardens, hon knäppte några bilder på mig (ni får se dem när jag får dem!) och sen slog vi oss ned på gräset bland ungefär alla andra Edinburghbor och fikade. När Celine skulle gå kom mina kompisar och vi hängde kvar en stund innan vi gick hem och gjorde oss iordning för kvällen. Så skönt att spendera en hel dag ute? Vill verkligen inte jinxa det men även om det blir skitväder från och med nu så har denna våren har varit så himla snäll mot mig vädermässigt. Sen sjöng vi karaoke i köket igen och dansade på Lulu's tills fötterna gjorde ont och klockan visade tre. 
 
 
 
 
I torsdags vaknade vi sent (eller ja, inte jag, för jag kan omöjligen sova längre än till ungefär 07.40? hjälp har blivit gammal!!!) och gjorde en flat-utflykt till LIDL för att fylla på matdepåerna. Hemma försökte jag laga igelkottar men misslyckades rätt kraftigt trots TVÅ försök. Tror jag hade i för lite mjöl? Eller så är mjölet här annorlunda än i Litauen, jag vet inte faktiskt. Har gett upp och tänker att det får räcka med att mormor lagar det till mig när jag hälsar på. På kvällen gick vi några ärenden på stan, gick genom Prince's Street Gardens en andra gång, klättrade över ett staket (samt hjälpte en liten grupp 50-åriga kvinnor att ta sig över samma staket) och gick till Paradise Palms för Den Slutgiltiga Flatmiddagen. Kan inte förstå att jag ska vara ifrån dessa människor som jag sett nästintill varje dag i nio månader hela sommaren? 
 
 
Nu är det fredagsmyyyyyys (Erins bästa svenska ord) i soffan som gäller men tidigare idag var jag och strosade runt Arthur's seat med min kompis Gordon och hade inte tråkigt en sekund. Börjar vänja mig vid att behöva fylla mina dagar med egna äventyr igen. Kom och ta mig sommarn!!!
 
PS! Funderar på att göra om min bloggdesign. Ska nog ta bort menyn däruppe för att flertalet människor har klagat på att den är lite jobbig. Men har ni några andra synpunkter får ni jättegärna lämna dem i en kommentar! Detsamma gäller bloggens innehåll självklart. Puss! DS. 

om glädjetårar och en solnedgång

Skrivet, Vardagligheter;

 
Igår skrev jag mitt andra exam av tre, också det jag var mest orolig inför. Tror det gick okej. Nu har jag lite andrum innan mitt sista exam som är på måndag. Sen är mitt första år på uni över, och det är så himla fint och tragiskt och spännande och sorgligt på samma gång. 
 
För att fira min första pluggfria kväll på ett tag gick jag och mina kompisar och köpte cider och kakor och promenerade bort till Calton hill för att se på solnedgången, leka lekar och lyssna på musik. 
 
 
Det har varit soligt här den senaste veckan (?!) typ och jag vet ingen stad som förändras så som Edinburgh när solen kommer fram. Parkerna svämmar över, det luktar engångsgrill vart man än går, trottoarerna blir till uteserveringar på trettio sekunder bums och ungefär varenda levande varelse ler. 
 
 
 
Vi också!!! Eller ja, alla utom Gwyn tydligen. Igår, när vi sjöng karaoke i köket, grät jag glädjetårar för att jag kände mig så himla lycklig i stunden. I just det ögonblicket fanns inget jag ville ändra på och det kändes som att mitt hjärta liksom sjönk ned i livets fåtölj. 
 
 
 
Mitt mående har gått väldigt mycket upp och ner denna vår. I april skrev jag, i mitt och Johannas dokument:
 

Ena sekunden står jag på tå och rör runt bland molnen, andra ligger jag i fosterställning i en grop i marken så djup att inte en enda strimma dagsljus når ner.

Ingenting händer och allt rubbas.

 
 
Jag är bra på att notera det, men dålig på att göra något åt det. Jag vecklar liksom in mig i mig själv, tar dagar på mig att svara på sms, går och lägger mig extra tidigt, ringer mina föräldrar mer och mer sällan.  Blir rädd för att skrämma iväg dem jag tycker så mycket om med min oförutsägbarhet. Det är skönt att exams-perioden funkar att använda om ursäkt. Jag måste ju plugga. 
 
 
 
 
Från en dag denna veckan, i anteckningsappen på min mobil:
 

En gång händer det att det’et infinner sig när jag sitter på biblioteket.

Då biter jag ihop och skriver klart anteckningarna jag håller på med. Slår ihop böckerna jag haft uppe utan att bokmärka sidorna. Packar ihop det’et i en liten brun kappsäck, slänger den över axeln och går.

Jag sicksackar mellan människorna längs både South Bridge och North bridge. Suckar, tyst inombords när grupper tar upp hela trottoaren. Går runt tanten som ramlat och slått i huvudet och som hjälps av två poliser. I hörlurarna dånar min bästa spellista på högsta volym men jag tror att människorna jag går om hör mer av den än jag.

Gatan är full av folk som gläds över solen men inom mig är luften kvav. Som innan sommarens första åskstorm. Jag tackar dock så hjärtligt för att det vädret till ära är socialt accepterat att bära solglasögon. Sålänge dem är på är min bruna kappsäck osynlig. En snäll man släpper förbi mig och jag mumlar cheers. Ler åt en hund som springer före sin ägare mot grinden till hundparken.

I hissen påväg upp spricker sömmarna på kappsäcken.

 
 
Kanske är det något som går över. Kanske är det livet. Vem vet. Sålänge jag får fälla en glädjetår någon gång ibland är jag nöjd.