om meditation kanske

Vardagligheter

 
jag älskar att åka buss. särskilt om hösten. under de trettio minuterna från busshållplatsen hemma till skolan hinner jag räkna antalet nya träd vars löv börjat gulna, byta låt sex gånger, stirra mig blind på soluppgången, bläddra genom twitterflödet och analysera medresenärernas ansiktsuttryck. det är lite meditativt. 
 
 
ibland missar jag bussen hem. som lantbo innebär detta att man får vänta i trettio minuter minst på nästa buss. jlt är rätt lätta att missa, eller ja, de är rätt bra på att missa en. vissa dagar, under de rätta omständigheterna, med de rätta människorna, gör det dock inte så mycket. 
 
något annat som borde vara meditativt (har jag hört) är att springa. för mig funkar det bara ibland, men allt kan väl inte funka för alla. lite av det meditativa förstörs liksom när första backen är mount everest upphöjt i två och en nästan trampar på en stackars groda det första en gör. sen när en väl kommer hem och inser att schampoot har a) rymt hemifrån, b) tagit slut eller c) lösts upp för att motbevisa fysikens lagar är den potentiella positiva effekten av ens ~lugna stund på dagen~ som bortblåst. 
 
ps. jag hittade schampoo till slut. en såndär liten hotellschampooflaka. om det ändå inte luktade som salvan som man smörjer äldre människors leder med...
 
 

välkommen vera

Kreativt

 
detta är vera den talande aloe veran
hon föddes på ikea och köptes på rean.
var med om en ytterst omtumlande resa,
nästan så att grenarna blev glesa.
 
sen hamnade hon här hos mig 
vilket hon tyckte var en helt okej grej.
tills hon fick reda på vart hon skulle bli bosatt
ett besked hon inte tog glatt.
 
en trave böcker dög inte för vera
tur hon kan prata så vi kan diskutera. 
 

are we there yet

Vardagligheter

 
 
 
 
 
 
 
igår kväll hängde jag en liten stund i stans mysigaste kvarter som lördagen till ära hade piffat till sig lite extra. det var precis lagom kallt och ganska fint.