tittut
Vardagligheter
Hej kompisar! Det enda trädet jag kan se från våra lägenhetsfönster har blivit gult och tappat alla sina löv, och det känns lite som om jag är gul och på väg att tappa mina löv också.
Jag har varit så otroligt upptagen de senaste två veckorna. Har suttit i biblioteket till efter klockan tio flera dagar i rad, sprungit runt till gruppmöten och konsultationer och läst och skrivit och läst och skrivit. Jag har tagit bort vartenda sociala-medie app på min telefon i ett försök att effektivisera, så istället, när hjärnan liksom känts för tung för att på riktigt ta in något eller producera något av värde, har jag kollat på gamla bilder i kamerarullen och fyllts av saknad för min familj. Emellanåt har jag fyllt i online-formulär som kanske kanske förhoppningsvis kan ge mig något värdefullt att göra på sommaren som kommer men mest har jag känt mig otillräcklig. Då har jag har klottrat ned dethär i mitt och Johannas dokument:
10.00 - köpa kaffe och macka på greggs påväg till uni för dagens grupparbetsmöte, försenad för att jag tog för lång tid på mig att slita mig ur hans famn
11.00 - försöka argumentera om att mitt förslag för företagets nya strategi är bäst, oroar mig för att de andra tycker att jag trampar på dem, för trött för att tydligt nog förklara varför de har fel
12.00 - leta upp ett ledigt bord i biblioteket, en halvtimmes panik medan jag klottrar ner prioriteringslistor i min almanacka, fyller på min kaffekopp med snabbkaffepulver och kokande vatten fastän mamma sagt att det är dåligt för matsmältningssystemet
13.00 - smsa samtliga gruppmedlemmar i samtliga grupparbeten om nästa steg i arbetet och skriva genomtråkig uppsats baserad på en case study som är snart femton år gammal.
14.00 - skriva uppsats, omsorgsfullt välja ord till prasslet av godispåsen vi skulle ätit igår men jag äter ensam idag
15.00 - skriva uppsats, vara arg på gruppmedlemmar som ställer in, få mejl om ytterligare ett online-test som blev mitt första och sista steg på vägen mot något internship någonstans.
16.00 - gratulera kompis, äta rabatterad portionsyoghurt på en uteservering trots att luften är så kall att fingrarna blir is.
17.00 - skriva uppsats, ställa in ikväll för att jag har för mycket att göra. smsa mamma.
18.00 - skriva uppsats, fylla på kaffekoppen återigen, räkna orden, måste skriva mer, måste skriva snabbare. måste nog skriva bättre också.
19.00 - plötsliga känslor av otillräcklighet som brottar ned mig, tårar som torkas med ärmen på tjocktröjan och bordsgrannen som kollar upp och kollar på.
20.00 - skriva uppsats. cynicismen som tar över, allt känns meningslöst, jag känns meningslös. bordsgrannen har iallafall lämnat och gått hem. sväljer fler tårar, vad fan gråter jag för, höjer ljudet i hörlurarna och smsar något bitter som jag inte alls menar.
21.00 - gå hem. hjärtat slår hårt som i ett tomrum, hjärnan är utmattad men arg. arg på mig.
Jag tror och vill påstå att jag är en stresstålig person, men det är när stress och ständiga bakslag kombineras som jag liksom brister inuti. Som tur är har det varit Halloween - med andra ord, utklädningssäsong! Så jag har klätt ut mig, och för en kväll i taget, låtsats att jag är någon annan, och jag tror det har hjälpt. Se här till exempel:
Jag på Halloween som ... (???) och Erin som... playboy-kanin kanske? Det är inte så viktigt vem man är sålänge man inte är sig själv känner jag:))))))
Två utomjordingar och princess Leia! Också på Halloween.
Gänget på helgens fest med tema 'de sju dödssynderna' - jag var August Glupsk ur Roahl Dahls Kalle och Chokladfabriken (och ja, jag hade riktig choklad i ansiktet)! Gick runt på festen och erbjöd folk choklad tills jag stötte på någon som sa att han var laktosintolerant? Snacka om att förstöra stämningen?
Annars så försöker jag lyssna på mina kompisar och han jag är kär i, som ständigt talar om för mig att jag är viktig och bra. Och snart kanske det vänder, denhär känslan av oflyt och otillräcklighet. Jag hoppas det. Sålänge kan ni väl dra några solskenshistorier eller åtminstone hålla tummarna för mig? <3
10.00 - köpa kaffe och macka på greggs påväg till uni för dagens grupparbetsmöte, försenad för att jag tog för lång tid på mig att slita mig ur hans famn
11.00 - försöka argumentera om att mitt förslag för företagets nya strategi är bäst, oroar mig för att de andra tycker att jag trampar på dem, för trött för att tydligt nog förklara varför de har fel
12.00 - leta upp ett ledigt bord i biblioteket, en halvtimmes panik medan jag klottrar ner prioriteringslistor i min almanacka, fyller på min kaffekopp med snabbkaffepulver och kokande vatten fastän mamma sagt att det är dåligt för matsmältningssystemet
13.00 - smsa samtliga gruppmedlemmar i samtliga grupparbeten om nästa steg i arbetet och skriva genomtråkig uppsats baserad på en case study som är snart femton år gammal.
14.00 - skriva uppsats, omsorgsfullt välja ord till prasslet av godispåsen vi skulle ätit igår men jag äter ensam idag
15.00 - skriva uppsats, vara arg på gruppmedlemmar som ställer in, få mejl om ytterligare ett online-test som blev mitt första och sista steg på vägen mot något internship någonstans.
16.00 - gratulera kompis, äta rabatterad portionsyoghurt på en uteservering trots att luften är så kall att fingrarna blir is.
17.00 - skriva uppsats, ställa in ikväll för att jag har för mycket att göra. smsa mamma.
18.00 - skriva uppsats, fylla på kaffekoppen återigen, räkna orden, måste skriva mer, måste skriva snabbare. måste nog skriva bättre också.
19.00 - plötsliga känslor av otillräcklighet som brottar ned mig, tårar som torkas med ärmen på tjocktröjan och bordsgrannen som kollar upp och kollar på.
20.00 - skriva uppsats. cynicismen som tar över, allt känns meningslöst, jag känns meningslös. bordsgrannen har iallafall lämnat och gått hem. sväljer fler tårar, vad fan gråter jag för, höjer ljudet i hörlurarna och smsar något bitter som jag inte alls menar.
21.00 - gå hem. hjärtat slår hårt som i ett tomrum, hjärnan är utmattad men arg. arg på mig.
Jag tror och vill påstå att jag är en stresstålig person, men det är när stress och ständiga bakslag kombineras som jag liksom brister inuti. Som tur är har det varit Halloween - med andra ord, utklädningssäsong! Så jag har klätt ut mig, och för en kväll i taget, låtsats att jag är någon annan, och jag tror det har hjälpt. Se här till exempel:
Jag på Halloween som ... (???) och Erin som... playboy-kanin kanske? Det är inte så viktigt vem man är sålänge man inte är sig själv känner jag:))))))
Gänget på helgens fest med tema 'de sju dödssynderna' - jag var August Glupsk ur Roahl Dahls Kalle och Chokladfabriken (och ja, jag hade riktig choklad i ansiktet)! Gick runt på festen och erbjöd folk choklad tills jag stötte på någon som sa att han var laktosintolerant? Snacka om att förstöra stämningen?
Annars så försöker jag lyssna på mina kompisar och han jag är kär i, som ständigt talar om för mig att jag är viktig och bra. Och snart kanske det vänder, denhär känslan av oflyt och otillräcklighet. Jag hoppas det. Sålänge kan ni väl dra några solskenshistorier eller åtminstone hålla tummarna för mig? <3
Kram hörru. Du = dubderbra. <3