en kväll i nagoya
Resor | Taggar: japan, nagoya, nattfoto;
Hallå hej!!!! joré heter jag och dethär är min blogg ifall ni glömt, vilket inte skulle förvåna mig med tanke på den semester från bloggandet som jag *råkade* ta bara sådär. Bland mina nyårslöften (gud, inte ens ett nyårsinlägg fick jag ut! gott nytt år kära läsare) står att hålla bloggen flytande även genom 2019 så tro inte att jag gett upp på er (läs: mig själv). Jag är hemma från Japan sen en dag tillbaka - och jag har såå mycket att berätta! Finns ingen orsak till att ta det i kronologisk ordning tänker jag så jag ska slänga ut mig lite reseinlägg sporadiskt och blanda upp det med vad som händer i livet i realtid. Låter det bra? Fint, då säger vi så.
Vill också tacka er för alla kommentarer på mitt senaste inlägg - blir så varm i hjärtat av att främlingar på nätet tycker om att kika in och läsa om vad för strunt jag håller på med och till och med lämna några ord. Ett par av er kommenterade att det var roligt att se en ny sida av Japan, något annat än storstadslivet och neonskyltarna. Och jag håller med! Majoriteten av resan spenderade vi på Okinawa (även känd som "Japans Hawaii" ;-))) och enda riktigt stora staden vi besökte på, eh, "fastlandet", var nu på vägen hem, då vi sov en natt i Nagoya emellan två flyg.
Nagoya är Japans fjärde största stad. Vi tog tåget in från hotellet på flygplatsen så sent som runt sju-tiden, utan någon riktig plan annars än att ta oss en promenad och hitta något att äta.
Det var kallt!!! Alltså riktigt höst-kyligt. Men träden blommade ändå? Undrar verkligen vad de vattnar dem med. Häftigt att se blommande träd med julbelysning hur som helst.
P.g.a inte allt för många timmar att spendera promenerade vi mest runt i området runt stationen i jakt på en restaurang med 1) ätbar 2) rimligt prissatt mat.
Hamnade på bakgator, tittade in genom fönster, skrattade åt berusade japaner.
Mamma blev stoppad på gatan av en japanska från Tokyo. Sen kom hennes kompisar letandes efter henne. Kul att se att en lördagskväll är en lördagskväll även på andra sidan jorden.
När vi ätit var klockan sent så vi frågade vår servitris (också de enda på restaurangen som kunde engelska!) hur man hittar till det *vanliga* tåget på stationen. Från flygplatsen till stan råkade vi nämligen, efter att ha köpt biljetter till det vanliga tåget, hoppa på någon sorts första klass express-tåg. Varpå konduktören krävde att vi skulle betala extra, i kontanter (här trodde man att Japan skulle va effektiviserat och ta kort men nä), och vi hade ungefär noll mynt kvar i myntpåsen. Ett misstag vi alltså inte ville göra på hemvägen.
"Det är sjukt komplicerat", sa hon. "Men jag kan fråga min chef om jag får följa er till stationen och visa". Det fick hon. Vi skojade lite om att hon säkert bara ville sluta lite tidigare men det verkade som att hon gick tillbaka till restaurangen sen så så var nog inte fallet. Hur snällt? Och varför läser man in onödiga motiv i andras beteende?
Mycket fint slut på resan hur som helst. Visar er mer snart. Puss!
Hallå hej!!!! joré heter jag och dethär är min blogg ifall ni glömt, vilket inte skulle förvåna mig med tanke på den semester från bloggandet som jag *råkade* ta bara sådär. Bland mina nyårslöften (gud, inte ens ett nyårsinlägg fick jag ut! gott nytt år kära läsare) står att hålla bloggen flytande även genom 2019 så tro inte att jag gett upp på er (läs: mig själv). Jag är hemma från Japan sen en dag tillbaka - och jag har såå mycket att berätta! Finns ingen orsak till att ta det i kronologisk ordning tänker jag så jag ska slänga ut mig lite reseinlägg sporadiskt och blanda upp det med vad som händer i livet i realtid. Låter det bra? Fint, då säger vi så.
Vill också tacka er för alla kommentarer på mitt senaste inlägg - blir så varm i hjärtat av att främlingar på nätet tycker om att kika in och läsa om vad för strunt jag håller på med och till och med lämna några ord. Ett par av er kommenterade att det var roligt att se en ny sida av Japan, något annat än storstadslivet och neonskyltarna. Och jag håller med! Majoriteten av resan spenderade vi på Okinawa (även känd som "Japans Hawaii" ;-))) och enda riktigt stora staden vi besökte på, eh, "fastlandet", var nu på vägen hem, då vi sov en natt i Nagoya emellan två flyg.
Nagoya är Japans fjärde största stad. Vi tog tåget in från hotellet på flygplatsen så sent som runt sju-tiden, utan någon riktig plan annars än att ta oss en promenad och hitta något att äta.
Det var kallt!!! Alltså riktigt höst-kyligt. Men träden blommade ändå? Undrar verkligen vad de vattnar dem med. Häftigt att se blommande träd med julbelysning hur som helst.
P.g.a inte allt för många timmar att spendera promenerade vi mest runt i området runt stationen i jakt på en restaurang med 1) ätbar 2) rimligt prissatt mat.
Hamnade på bakgator, tittade in genom fönster, skrattade åt berusade japaner.
Mamma blev stoppad på gatan av en japanska från Tokyo. Sen kom hennes kompisar letandes efter henne. Kul att se att en lördagskväll är en lördagskväll även på andra sidan jorden.
När vi ätit var klockan sent så vi frågade vår servitris (också de enda på restaurangen som kunde engelska!) hur man hittar till det *vanliga* tåget på stationen. Från flygplatsen till stan råkade vi nämligen, efter att ha köpt biljetter till det vanliga tåget, hoppa på någon sorts första klass express-tåg. Varpå konduktören krävde att vi skulle betala extra, i kontanter (här trodde man att Japan skulle va effektiviserat och ta kort men nä), och vi hade ungefär noll mynt kvar i myntpåsen. Ett misstag vi alltså inte ville göra på hemvägen.
"Det är sjukt komplicerat", sa hon. "Men jag kan fråga min chef om jag får följa er till stationen och visa". Det fick hon. Vi skojade lite om att hon säkert bara ville sluta lite tidigare men det verkade som att hon gick tillbaka till restaurangen sen så så var nog inte fallet. Hur snällt? Och varför läser man in onödiga motiv i andras beteende?
Mycket fint slut på resan hur som helst. Visar er mer snart. Puss!
Kanske redan skrivit detta till dig men gott nytt år! <3<3