jdfoto

 

Igår skrev jag mitt andra exam av tre, också det jag var mest orolig inför. Tror det gick okej. Nu har jag lite andrum innan mitt sista exam som är på måndag. Sen är mitt första år på uni över, och det är så himla fint och tragiskt och spännande och sorgligt på samma gång. 

 

För att fira min första pluggfria kväll på ett tag gick jag och mina kompisar och köpte cider och kakor och promenerade bort till Calton hill för att se på solnedgången, leka lekar och lyssna på musik. 

 

 

Det har varit soligt här den senaste veckan (?!) typ och jag vet ingen stad som förändras så som Edinburgh när solen kommer fram. Parkerna svämmar över, det luktar engångsgrill vart man än går, trottoarerna blir till uteserveringar på trettio sekunder bums och ungefär varenda levande varelse ler. 

 

 

 

Vi också!!! Eller ja, alla utom Gwyn tydligen. Igår, när vi sjöng karaoke i köket, grät jag glädjetårar för att jag kände mig så himla lycklig i stunden. I just det ögonblicket fanns inget jag ville ändra på och det kändes som att mitt hjärta liksom sjönk ned i livets fåtölj. 

 

 

 

Mitt mående har gått väldigt mycket upp och ner denna vår. I april skrev jag, i mitt och Johannas dokument:

 

Ena sekunden står jag på tå och rör runt bland molnen, andra ligger jag i fosterställning i en grop i marken så djup att inte en enda strimma dagsljus når ner.

Ingenting händer och allt rubbas.

 

 

Jag är bra på att notera det, men dålig på att göra något åt det. Jag vecklar liksom in mig i mig själv, tar dagar på mig att svara på sms, går och lägger mig extra tidigt, ringer mina föräldrar mer och mer sällan.  Blir rädd för att skrämma iväg dem jag tycker så mycket om med min oförutsägbarhet. Det är skönt att exams-perioden funkar att använda om ursäkt. Jag måste ju plugga. 

 

 

 

 

Från en dag denna veckan, i anteckningsappen på min mobil:

 

En gång händer det att det’et infinner sig när jag sitter på biblioteket.

Då biter jag ihop och skriver klart anteckningarna jag håller på med. Slår ihop böckerna jag haft uppe utan att bokmärka sidorna. Packar ihop det’et i en liten brun kappsäck, slänger den över axeln och går.

Jag sicksackar mellan människorna längs både South Bridge och North bridge. Suckar, tyst inombords när grupper tar upp hela trottoaren. Går runt tanten som ramlat och slått i huvudet och som hjälps av två poliser. I hörlurarna dånar min bästa spellista på högsta volym men jag tror att människorna jag går om hör mer av den än jag.

Gatan är full av folk som gläds över solen men inom mig är luften kvav. Som innan sommarens första åskstorm. Jag tackar dock så hjärtligt för att det vädret till ära är socialt accepterat att bära solglasögon. Sålänge dem är på är min bruna kappsäck osynlig. En snäll man släpper förbi mig och jag mumlar cheers. Ler åt en hund som springer före sin ägare mot grinden till hundparken.

I hissen påväg upp spricker sömmarna på kappsäcken.

 

 

Kanske är det något som går över. Kanske är det livet. Vem vet. Sålänge jag får fälla en glädjetår någon gång ibland är jag nöjd.