julefrid
Vardagligheter
jag ryckte till när jag klev på bussen hem idag. den är annorlunda idag, de vanligtvis rödklädda sätena är blå och en oidentifierbar jullåt spelas i högtalarna. det är mörkt ute, liksom det var i morse när jag satt på bussen in till stan, och månen verkar ovanligt stor.
jag har varit glad på sistone. en såndär innerlig, lugn glädje som håller i sig ett tag och sedan, när det väl släpper - och det tror jag att det gör, för mig veterligen är livet mer än enda lång lyckoperiod - så känns det ändå rätt bra. för man vet att man kan leva på den glädjen ett tag.
nog har det varit mycket att göra med julkvällar och uppsatser, prov och universitetsansökningar, men det har gått fint ändå. jag har skrattat mycket och lett mycket och gråtit med mycket rimliga intervaller. jag har bakat lussekatter med mamma, hoppat över isfläckar på asfalten, tagit med mig hunden bortom den sista fungerande gatlampan på vägen till sjön. jag har varit glad i mina vänner och hoppfull inför framtiden och jag har drömt en hel del.
igår fick jag för övrigt ett brev på posten. det var handskrivet från en äldre dam som lärt känna en av våra intervjupersoner till projektet via ett språkcafé och nu, eftersom hon inte visste om utställningen då den pågick, ville få ta del av berättelsen om personen hon lärt känna. jag ringde upp damen igår och pratade en stund. idag fick jag ett sms med en bild på kvinnan vi intervjuade och hennes fina familj. det gör mig varm i hjärtat att det finns folk som bryr sig och stolt över att projektet ändå så spridit sig så pass långt. <3
julmusiken har bytts ut mot radioreklam och motorn verkar låta högre än när jag steg på. nu ska jag hoppa av bussen, ta mig uppför backen, plocka åt mig några lussekatter och sätta mig och slipa på uppsats.
hur är det med er?
jag ryckte till när jag klev på bussen hem idag. den är annorlunda idag, de vanligtvis rödklädda sätena är blå och en oidentifierbar jullåt spelas i högtalarna. det är mörkt ute, liksom det var i morse när jag satt på bussen in till stan, och månen verkar ovanligt stor.
jag har varit glad på sistone. en såndär innerlig, lugn glädje som håller i sig ett tag och sedan, när det väl släpper - och det tror jag att det gör, för mig veterligen är livet mer än enda lång lyckoperiod - så känns det ändå rätt bra. för man vet att man kan leva på den glädjen ett tag.
nog har det varit mycket att göra med julkvällar och uppsatser, prov och universitetsansökningar, men det har gått fint ändå. jag har skrattat mycket och lett mycket och gråtit med mycket rimliga intervaller. jag har bakat lussekatter med mamma, hoppat över isfläckar på asfalten, tagit med mig hunden bortom den sista fungerande gatlampan på vägen till sjön. jag har varit glad i mina vänner och hoppfull inför framtiden och jag har drömt en hel del.
igår fick jag för övrigt ett brev på posten. det var handskrivet från en äldre dam som lärt känna en av våra intervjupersoner till projektet via ett språkcafé och nu, eftersom hon inte visste om utställningen då den pågick, ville få ta del av berättelsen om personen hon lärt känna. jag ringde upp damen igår och pratade en stund. idag fick jag ett sms med en bild på kvinnan vi intervjuade och hennes fina familj. det gör mig varm i hjärtat att det finns folk som bryr sig och stolt över att projektet ändå så spridit sig så pass långt. <3
julmusiken har bytts ut mot radioreklam och motorn verkar låta högre än när jag steg på. nu ska jag hoppa av bussen, ta mig uppför backen, plocka åt mig några lussekatter och sätta mig och slipa på uppsats.
hur är det med er?