lördagsbrus
Skrivet, Vardagligheter;
status: jag pendlar mellan soffan och sängen och äter nävar med polly som min lillebror köpte till mig för sina pant-pengar (<3), i gårdagens tofs och mjukiskläder fast vi ska ha gäster över på middag alldeles snart.
jag har bakat äppelpaj idag. receptet är samma som detta fast med äpplen istället för rabarber som man vänder i kanel och socker och utan potatismjöl. och så har jag fört över pepptalk som jag fick i form av ljudfiler från min bästa vän som artonårspresent till mobilen. på måndag återvänder jag till de äckelgula korridorerna på bilden nedan, så jag tror att jag kommer behöva lite pepptalk i hörlurarna.
förlåt men detta måste va världshistoriens kortaste sommarlov? jag vet att det i dagar har varit till och med längre än vanligt, men det känns som om det knappt hållt på i en vecka. juli har bara f ö r s v u n n i t - förvisso jobbade jag hela månaden men jag har knappt något minne av det? alert alert tiden tog en existenspaus i juli!!! nä, okej, att sommaren är kort är ju livets klyscha.
jag drar en annan istället. häromdan när jag uppdaterade mamma om mitt och johannas projekt drog hon till med "ta inte ut lyckan i förskott", och menade att vi inte har exakt allt färdigt än. jag har tänkt på det sen dess. och hoppats lite mindre. faktum är att jag hatar att bli besviken. det är den värsta känslan jag vet. den värsta versionen av den känslan, det är när det är sig själv man är besviken på. när man inte klarar något man trott att man skulle klara. när man inser att inte ens det dög jag till. men egentligen! på vilket sätt är det farligt att ta ut lyckan i förskott? är det möjligt att glädjas för mycket i livet? för okej om allt fallerar (för tydlighetens skull: jag pratar i generella termer nu. vår vernissage är jag rätt säker på kommer gå suveränt), okej om det blir världens fiasko - då har jag väl fortfarande utvunnit lite mer glädje ur saken genom att tillåta mig att ta ut lyckan i förskott och hoppas, hoppas för fullt, än om jag inte hade gjort det.
nä hörrni, nu ska jag glädjas åt allt i förskott. det kan ju faktiskt vara min enda chans att göra det, och jag tror det blir bättre så.
puss
jag har bakat äppelpaj idag. receptet är samma som detta fast med äpplen istället för rabarber som man vänder i kanel och socker och utan potatismjöl. och så har jag fört över pepptalk som jag fick i form av ljudfiler från min bästa vän som artonårspresent till mobilen. på måndag återvänder jag till de äckelgula korridorerna på bilden nedan, så jag tror att jag kommer behöva lite pepptalk i hörlurarna.
förlåt men detta måste va världshistoriens kortaste sommarlov? jag vet att det i dagar har varit till och med längre än vanligt, men det känns som om det knappt hållt på i en vecka. juli har bara f ö r s v u n n i t - förvisso jobbade jag hela månaden men jag har knappt något minne av det? alert alert tiden tog en existenspaus i juli!!! nä, okej, att sommaren är kort är ju livets klyscha.
jag drar en annan istället. häromdan när jag uppdaterade mamma om mitt och johannas projekt drog hon till med "ta inte ut lyckan i förskott", och menade att vi inte har exakt allt färdigt än. jag har tänkt på det sen dess. och hoppats lite mindre. faktum är att jag hatar att bli besviken. det är den värsta känslan jag vet. den värsta versionen av den känslan, det är när det är sig själv man är besviken på. när man inte klarar något man trott att man skulle klara. när man inser att inte ens det dög jag till. men egentligen! på vilket sätt är det farligt att ta ut lyckan i förskott? är det möjligt att glädjas för mycket i livet? för okej om allt fallerar (för tydlighetens skull: jag pratar i generella termer nu. vår vernissage är jag rätt säker på kommer gå suveränt), okej om det blir världens fiasko - då har jag väl fortfarande utvunnit lite mer glädje ur saken genom att tillåta mig att ta ut lyckan i förskott och hoppas, hoppas för fullt, än om jag inte hade gjort det.
nä hörrni, nu ska jag glädjas åt allt i förskott. det kan ju faktiskt vara min enda chans att göra det, och jag tror det blir bättre så.
puss
neHEduu, bebe, här satt jag hemma och läste och blev alltmer förtvivlad över dina svaga förhoppningar över vårt projekt... och så var din slutsats att ta ut lyckan i förskott. en bättre slutsats än jag först väntade mig. alltså angående projektet tänker jag såhär: hellre ha förhoppningar som driver oss framåt än inga förhoppningar alls?, och i livet tänker jag lite samma sak fast: det är bra att ha förhoppningar men kom ihåg att låta den egna lyckan vara i centrum. därmed sagt, förhoppningar blir lätt grusade om man lägger sin lycka i någon annans händer. typ. kanske.
å, och puss på att du äntligen fört över 18-årspresenten, hoppas du kommer tycka om den (pga lyssnade inte igenom den efter att jag pratat, du vet att jag ogillar min inspelade röst). anyhow, älskar dina inlägg (som alltid)(det är nog min mest frekvent återkommande mening i mina kommentarer på din blogg). kram min bebe <33