jdfoto

 

jag älskar att åka buss. särskilt om hösten. under de trettio minuterna från busshållplatsen hemma till skolan hinner jag räkna antalet nya träd vars löv börjat gulna, byta låt sex gånger, stirra mig blind på soluppgången, bläddra genom twitterflödet och analysera medresenärernas ansiktsuttryck. det är lite meditativt. 

 

 

ibland missar jag bussen hem. som lantbo innebär detta att man får vänta i trettio minuter minst på nästa buss. jlt är rätt lätta att missa, eller ja, de är rätt bra på att missa en. vissa dagar, under de rätta omständigheterna, med de rätta människorna, gör det dock inte så mycket. 

 

något annat som borde vara meditativt (har jag hört) är att springa. för mig funkar det bara ibland, men allt kan väl inte funka för alla. lite av det meditativa förstörs liksom när första backen är mount everest upphöjt i två och en nästan trampar på en stackars groda det första en gör. sen när en väl kommer hem och inser att schampoot har a) rymt hemifrån, b) tagit slut eller c) lösts upp för att motbevisa fysikens lagar är den potentiella positiva effekten av ens ~lugna stund på dagen~ som bortblåst. 

 

ps. jag hittade schampoo till slut. en såndär liten hotellschampooflaka. om det ändå inte luktade som salvan som man smörjer äldre människors leder med...