en tisdag från början till slut, nästan
Skrivet
Från Calton Hill, en tisdagseftermiddag i februari.
Det är den kanske varmaste dagen på året hittills, denna tisdagen i februari.
Det inser jag när jag strosar genom the Meadows strax efter lunchtid. Folk sitter i t-shirt. Jag har min vinterpäls på mig. Den jag lever i under vintermånaderna. Den i vilken jag gömmer mig kropp, den jag låter sprida ut sig över det lediga bussätet bredvid mig, den jag inte gör någon ansats att flytta på.
Denna morgon har jag hanterat ett 'det är inte du, det är jag' och ett 'hejdå vi hörs aldrig mer' och vet ni. Vet ni! Jag har skrattat mig genom det hela. För vet ni? Sånt är livet. Ett jäkla absurdum, alltihopa. Antingen är man tillfreds med det eller inte, och det är ungefär så mycket man får lov att välja.
Jag går på gruppmöten och argumenterar mot och skrattar med folk om vartannat. Ropar på min kompis över föreläsningssalen. Lyssnar på en ny föreläsare berätta om sig själv, tar noll anteckningar. Ingen bryr sig om var du köpt din tröja, ingen bryr sig om var du ägt hus.
Berättar allt. Får ett "du inspirerar mig" på sms. Lever på upprymdheten genom nästa sak på schemat, ignorerar en gruppkamrat som verkar vara sur på mig. Inte idag, orkar inte idag. Ser solen lysa utanför fönstret och ett två tre så har jag bestämt mig för att skippa min nästa föreläsning. Promenerar norrut i Edinburgh, mot mina gamla kvarter. Stannar och väntar på grön gubbe vid varje övergångsställe, inte för att jag vill vara försiktig utan för att jag vill dra ut på tiden. Vill inte vara tidig.
Går in i en liten bokaffär i en källarvåning för att fördriva kvarten. Där sitter en ensam man bakom kassadisken - han undrar om jag vill ha te. Ja, säger jag. Svart, tack. Hur länge är det egentligen socialt accepterat att vänta med att dricka te efter att man blivit serverad det? Det är ju varmt, kokhett faktiskt. Jag sparar på energi, tänker inte den tanken, offrar min tunga. Den läker ju ändå snabbast. Så mycket snabbare än hjärtat. Mannen bakom kassadisken berättar allt. Han försörjer sig på att sälja böcker och reparera skrivmaskiner, och han tror helhjärtat och passionerat på att datorer förstör människans kreativitet, förstör skrivandet som konstform. Herregud, om jag ändå kunde tro på något så helhjärtat och passionerat. Jag tror på ingenting.
Diskuterar det sedan med han jag träffar i mina gamla kvarter. Jag kritiserar hans livsval och han kritiserar mina över en kaffe jag egentligen inte borde lägga pengar på men inte låter honom betala. Går upp för Calton Hill, träffar en vän från en annan tid i förbigående. "Du ser fin ut" säger han. Det är solen, tänker jag, men tackar som om det är min egen förtjänst. Går vidare.
"Du gillar inte mig va?" frågar han som jag träffar i mina gamla kvarter vid ett övergångsställe någon timme senare. Vilken korkad fråga. Jag har ju inte bestämt mig än. Han följer mig tillbaks till uni, väntar tills minuten innan mitt tisdagsmöte börjar innan vi säger hejdå. Sa han "smsa mig" eller "jag smsar dig" när han gick? Jag vet inte, jag hörde inte, jag minns inte.
Efter mötet vandrar jag raka vägen till LIDL. Köper: sojamjölk ägg bananer rostbröd. Sånt man behöver för att överleva. Inget mer, inget mindre. Och så promenerar jag hela vägen hem. När solen gått ned ser jag inte längre dum ut i min vinterpäls.
Från Calton Hill, en tisdagseftermiddag i februari.
Det är den kanske varmaste dagen på året hittills, denna tisdagen i februari.
Det inser jag när jag strosar genom the Meadows strax efter lunchtid. Folk sitter i t-shirt. Jag har min vinterpäls på mig. Den jag lever i under vintermånaderna. Den i vilken jag gömmer mig kropp, den jag låter sprida ut sig över det lediga bussätet bredvid mig, den jag inte gör någon ansats att flytta på.
Denna morgon har jag hanterat ett 'det är inte du, det är jag' och ett 'hejdå vi hörs aldrig mer' och vet ni. Vet ni! Jag har skrattat mig genom det hela. För vet ni? Sånt är livet. Ett jäkla absurdum, alltihopa. Antingen är man tillfreds med det eller inte, och det är ungefär så mycket man får lov att välja.
Jag går på gruppmöten och argumenterar mot och skrattar med folk om vartannat. Ropar på min kompis över föreläsningssalen. Lyssnar på en ny föreläsare berätta om sig själv, tar noll anteckningar. Ingen bryr sig om var du köpt din tröja, ingen bryr sig om var du ägt hus.
Berättar allt. Får ett "du inspirerar mig" på sms. Lever på upprymdheten genom nästa sak på schemat, ignorerar en gruppkamrat som verkar vara sur på mig. Inte idag, orkar inte idag. Ser solen lysa utanför fönstret och ett två tre så har jag bestämt mig för att skippa min nästa föreläsning. Promenerar norrut i Edinburgh, mot mina gamla kvarter. Stannar och väntar på grön gubbe vid varje övergångsställe, inte för att jag vill vara försiktig utan för att jag vill dra ut på tiden. Vill inte vara tidig.
Går in i en liten bokaffär i en källarvåning för att fördriva kvarten. Där sitter en ensam man bakom kassadisken - han undrar om jag vill ha te. Ja, säger jag. Svart, tack. Hur länge är det egentligen socialt accepterat att vänta med att dricka te efter att man blivit serverad det? Det är ju varmt, kokhett faktiskt. Jag sparar på energi, tänker inte den tanken, offrar min tunga. Den läker ju ändå snabbast. Så mycket snabbare än hjärtat. Mannen bakom kassadisken berättar allt. Han försörjer sig på att sälja böcker och reparera skrivmaskiner, och han tror helhjärtat och passionerat på att datorer förstör människans kreativitet, förstör skrivandet som konstform. Herregud, om jag ändå kunde tro på något så helhjärtat och passionerat. Jag tror på ingenting.
Diskuterar det sedan med han jag träffar i mina gamla kvarter. Jag kritiserar hans livsval och han kritiserar mina över en kaffe jag egentligen inte borde lägga pengar på men inte låter honom betala. Går upp för Calton Hill, träffar en vän från en annan tid i förbigående. "Du ser fin ut" säger han. Det är solen, tänker jag, men tackar som om det är min egen förtjänst. Går vidare.
"Du gillar inte mig va?" frågar han som jag träffar i mina gamla kvarter vid ett övergångsställe någon timme senare. Vilken korkad fråga. Jag har ju inte bestämt mig än. Han följer mig tillbaks till uni, väntar tills minuten innan mitt tisdagsmöte börjar innan vi säger hejdå. Sa han "smsa mig" eller "jag smsar dig" när han gick? Jag vet inte, jag hörde inte, jag minns inte.
Efter mötet vandrar jag raka vägen till LIDL. Köper: sojamjölk ägg bananer rostbröd. Sånt man behöver för att överleva. Inget mer, inget mindre. Och så promenerar jag hela vägen hem. När solen gått ned ser jag inte längre dum ut i min vinterpäls.