edi -> jkpg
Vardagligheter
Tidigt imorse packade jag mina sista grejor, tog en sista spegelselfie, torkade av alla ytor i room 5, flat 48 och drog mina två resväskor uppför Leith walk till spårvagnen. En flygresa, en borttappad bussbiljett, en pressbyrån-varmkorv, en bussresa, ett soligt Stockholm, en kompisdejt och ytterligare några timmar senare har jag nu bara 1.5h timme på dagens andra buss kvar innan jag blir upplockad av familjen min i Jönköping.
Klädde av mina anslagstavlor som det sista av flyttpackningen igår, och så var rummet som varit mitt i 9 månader inte längre mitt. Vet att jag tjatat om detta i ungefär tre inlägg på raken nu men jag är så himla ledsen att mitt första uni-år är över. Jag har skapat så många nya minnen, utforskat så många nya ställen, provat på så många nya saker, lärt känna så många nya människor, växt så mycket som person under dethär året. Om jag fick chansen skulle jag leva de senaste nio månaderna tusen gånger om.
De senaste tre timmarna på bussen Stockholm-Jönköping har jag stirrat ut genom fönstret, lyssnat genom mina Edi-spellistor, fått ta mig i kragen rejält för att inte sittdansa och sjunga med, gråtit en skvätt. Mottagit sms från mamma som säger att hon bäddar sängen åt mig, svarat mina vänner som undrar när exakt jag når Jönköping, svarat på pappas otåliga sms om hur långt det är kvar. Gång på gång återkommit till tankespåret om hur galet lyckligt lottad jag är. Jag kan inte ens tänka mig hur livet skulle blivit om jag inte sökt till Edinburgh, eller om jag inte kommit in. Om de människor som omger mig i min vardag inte funnits där. Det är så värt att drömma stort och göra sitt bästa. Kom ihåg det kidz.
Tidigt imorse packade jag mina sista grejor, tog en sista spegelselfie, torkade av alla ytor i room 5, flat 48 och drog mina två resväskor uppför Leith walk till spårvagnen. En flygresa, en borttappad bussbiljett, en pressbyrån-varmkorv, en bussresa, ett soligt Stockholm, en kompisdejt och ytterligare några timmar senare har jag nu bara 1.5h timme på dagens andra buss kvar innan jag blir upplockad av familjen min i Jönköping.
Klädde av mina anslagstavlor som det sista av flyttpackningen igår, och så var rummet som varit mitt i 9 månader inte längre mitt. Vet att jag tjatat om detta i ungefär tre inlägg på raken nu men jag är så himla ledsen att mitt första uni-år är över. Jag har skapat så många nya minnen, utforskat så många nya ställen, provat på så många nya saker, lärt känna så många nya människor, växt så mycket som person under dethär året. Om jag fick chansen skulle jag leva de senaste nio månaderna tusen gånger om.
De senaste tre timmarna på bussen Stockholm-Jönköping har jag stirrat ut genom fönstret, lyssnat genom mina Edi-spellistor, fått ta mig i kragen rejält för att inte sittdansa och sjunga med, gråtit en skvätt. Mottagit sms från mamma som säger att hon bäddar sängen åt mig, svarat mina vänner som undrar när exakt jag når Jönköping, svarat på pappas otåliga sms om hur långt det är kvar. Gång på gång återkommit till tankespåret om hur galet lyckligt lottad jag är. Jag kan inte ens tänka mig hur livet skulle blivit om jag inte sökt till Edinburgh, eller om jag inte kommit in. Om de människor som omger mig i min vardag inte funnits där. Det är så värt att drömma stort och göra sitt bästa. Kom ihåg det kidz.
Haha jag blev typ också flyttblödig av att läsa detta? Så fint! Och JAAAA, jag är i Jönköping hela sommaren! Vill jättegärna ses! :DD