en väldigt icke-spektakulär lördag
Vardagligheter
Det är lördag och jag har tröttnat på att sitta i min säng och ta anteckningar på artikel efter artikel. Jag måste ut. Saknar att ha hund bara för anledningen att jag nu måste hitta på egna anledningar att gå ut och gå. Låta omständigheterna styra vart jag hamnar. Skita i övergångsställen och inte gå hem förrän jag tänkt genom min stundande livssituation tre gånger om. Skratta med kvinnan vars soppåse brister precis när hon ska slänga den över kanten. Igenkänningsfaktor: hög. Lyssna på samma tre låtar på repeat, för jag tycks aldrig tycka om fler än så samtidigt. Svänga in på shady små bakvägar där ingen annan går och stanna och lyssna på fågelkvitter mitt i stan.
Så idag bestämmer jag mig för att jag ska baka kladdkaka. Och till det behöver jag smör. Och som vi alla vet så är smör inte en basvara och finns absolut inte i det lilla välsorterade Sainsbury's som ligger precis under min lägenhet. Bäst jag går till någon annan affär. Och om jag ändå ska ut så har jag ju faktiskt inte varit i parken två gator bort på ett tag? Inte sen kvällen någon månad sen då jag blev skrattad åt över det faktum att jag inte känner igen träd (holly? vad är det? tydligen järnek. finns inte vilt i sverige längre. hur skulle jag veta!) av en med fin engelsk dialekt.
Parken är grå idag, trots att solen skiner. En man springer varv efter varv, två hundar jagar varandra över gräsplätten i mitten. En hund springer fram till mig och luktar på min (fejk)päls. Jag går vidare. Kan vid dethär laget vilken liten stig leder mig ut på rätt gata. Går till köpcentret där jag i höstas delade ut godis och raffle tickets iklädd halloweenkostym. In på lidl samtidigt som spellistan slår över till Queens Crazy Little Thing Called Love och jag inser där och då att hjälp vad jag m-å-r! Älskar att handla mat. Någon åker rullskridskor mellan gångarna och jag ler. Kan man handla mat åt folk? Jag gör det gratis som terapi. Prickar av sakerna på min mentala inköpslista. Lägger till halloumi och cheddarost och tomater. Staple foods ni vet.
Sen packar jag allt i min lysande orangea tygkasse som jag fick gratis från The Fine Art Collective och går ut i solen igen. Hamnar bakom kanske den största hunden jag sett i mitt liv på gatan. Känner enorma "villhöver"-känslor efter hundgos. Undviker att gå om trots att de går långsamt och min kasse är tung bara för att jag vill titta på den lite mer. Vår trio (kan hända att de inte visste om att jag ingick men men!) passerar förbi en av många charity shops på min gata. Jag ser ett rött stycke tyg fladdra på £1-stången. En investering. För varmare tider. Jag råkar ju ändå ha ett enpundsmynt i fickan så det är okej. Välgörenhet, rentav. När jag kommer ut har mina nyfunna kompanjoner försvunnit utom synhåll och jag går sista biten hem utan att ha ögonen på en svajande hundsvans. Går förbi en launderette och bygger upp livshistorier för varenda en av människorna som sitter där. Vill bjuda alla dem på kladdkaka.
Hemma sätter jag på ugnen innan jag ens tar av mig ytterkläderna och bakar så det räcker både som middagssubstitut och i en halv vecka framöver. Emily joinar mig och gör oreo-fudge. Tack livet för denna lördag, den var så fin som bara vardan kan bli.
Det är lördag och jag har tröttnat på att sitta i min säng och ta anteckningar på artikel efter artikel. Jag måste ut. Saknar att ha hund bara för anledningen att jag nu måste hitta på egna anledningar att gå ut och gå. Låta omständigheterna styra vart jag hamnar. Skita i övergångsställen och inte gå hem förrän jag tänkt genom min stundande livssituation tre gånger om. Skratta med kvinnan vars soppåse brister precis när hon ska slänga den över kanten. Igenkänningsfaktor: hög. Lyssna på samma tre låtar på repeat, för jag tycks aldrig tycka om fler än så samtidigt. Svänga in på shady små bakvägar där ingen annan går och stanna och lyssna på fågelkvitter mitt i stan.
Så idag bestämmer jag mig för att jag ska baka kladdkaka. Och till det behöver jag smör. Och som vi alla vet så är smör inte en basvara och finns absolut inte i det lilla välsorterade Sainsbury's som ligger precis under min lägenhet. Bäst jag går till någon annan affär. Och om jag ändå ska ut så har jag ju faktiskt inte varit i parken två gator bort på ett tag? Inte sen kvällen någon månad sen då jag blev skrattad åt över det faktum att jag inte känner igen träd (holly? vad är det? tydligen järnek. finns inte vilt i sverige längre. hur skulle jag veta!) av en med fin engelsk dialekt.
Parken är grå idag, trots att solen skiner. En man springer varv efter varv, två hundar jagar varandra över gräsplätten i mitten. En hund springer fram till mig och luktar på min (fejk)päls. Jag går vidare. Kan vid dethär laget vilken liten stig leder mig ut på rätt gata. Går till köpcentret där jag i höstas delade ut godis och raffle tickets iklädd halloweenkostym. In på lidl samtidigt som spellistan slår över till Queens Crazy Little Thing Called Love och jag inser där och då att hjälp vad jag m-å-r! Älskar att handla mat. Någon åker rullskridskor mellan gångarna och jag ler. Kan man handla mat åt folk? Jag gör det gratis som terapi. Prickar av sakerna på min mentala inköpslista. Lägger till halloumi och cheddarost och tomater. Staple foods ni vet.
Sen packar jag allt i min lysande orangea tygkasse som jag fick gratis från The Fine Art Collective och går ut i solen igen. Hamnar bakom kanske den största hunden jag sett i mitt liv på gatan. Känner enorma "villhöver"-känslor efter hundgos. Undviker att gå om trots att de går långsamt och min kasse är tung bara för att jag vill titta på den lite mer. Vår trio (kan hända att de inte visste om att jag ingick men men!) passerar förbi en av många charity shops på min gata. Jag ser ett rött stycke tyg fladdra på £1-stången. En investering. För varmare tider. Jag råkar ju ändå ha ett enpundsmynt i fickan så det är okej. Välgörenhet, rentav. När jag kommer ut har mina nyfunna kompanjoner försvunnit utom synhåll och jag går sista biten hem utan att ha ögonen på en svajande hundsvans. Går förbi en launderette och bygger upp livshistorier för varenda en av människorna som sitter där. Vill bjuda alla dem på kladdkaka.
Hemma sätter jag på ugnen innan jag ens tar av mig ytterkläderna och bakar så det räcker både som middagssubstitut och i en halv vecka framöver. Emily joinar mig och gör oreo-fudge. Tack livet för denna lördag, den var så fin som bara vardan kan bli.