om ett distansförhållande
Natur, Skrivet;
Jag och mina känslor är i ett lyckligt distansförhållande. Visst, vi har våra stunder. Stunder då vi mår bäst av att vara nära, tätt ihop, då vi finner ett hav av energi i varandra. Känslorna får mig att känna mig vid liv och jag är deras enda spelplan, den enda som kan hala upp ridån. Men hur många föreställningar på rad orkar man egentligen se?
Och så har vi stunderna då jag är så himla tacksam att en ocean skiljer oss åt. Att ekvatorn utgör någon sorts magisk gräns som inte går att ta sig över, delar mig i två magnetiska fält. Dessa stunder vill jag hävda utgör majoriteten, och det är under dem jag känner mig som starkast. Ja, närmast oövervinnerlig. Som att ingenting kan röra mig i ryggen. Som att ingen kan nå mig.
Varsågod, prata skit om mig, bjud inte in mig till saker, glöm bort mig ibland och hör inte av dig. En del av mig kommer brinna, hettas upp som elektroner i omlopp. Men den delen är fast på en öde ö, omringad av iskallt vatten, oförmögen att ta sig därifrån på egen hand.
Jag kommer bete mig likadant mot dig, i någon sorts dum förhoppning om att det kommer få det att brinna i ditt hus också, men jag kommer inte konfrontera dig. Det är inte värt känsloarbetet för min del. Det är inte värt flygbiljetten för min andra halva, för det är jag som måste betala den. Känslorna betalar sällan (aldrig) för sig.
Så distansförhållandet vi har är bra för oss båda, tänker jag. Ibland överraskar vi varandra genom att hälsa på oinbjudna och för det mesta är det helt okej det med - någon gång till och med kul och skoj och härligt. Jag har läst någonstans att det i vilket förhållande som helst är bra att längta efter varandra. Därför är det extra skönt att veta att vi efter en visit, en inbjuden eller oinbjuden sådan, skiljs åt igen. Tryggt, på något vis.
Och så har vi stunderna då jag är så himla tacksam att en ocean skiljer oss åt. Att ekvatorn utgör någon sorts magisk gräns som inte går att ta sig över, delar mig i två magnetiska fält. Dessa stunder vill jag hävda utgör majoriteten, och det är under dem jag känner mig som starkast. Ja, närmast oövervinnerlig. Som att ingenting kan röra mig i ryggen. Som att ingen kan nå mig.
Varsågod, prata skit om mig, bjud inte in mig till saker, glöm bort mig ibland och hör inte av dig. En del av mig kommer brinna, hettas upp som elektroner i omlopp. Men den delen är fast på en öde ö, omringad av iskallt vatten, oförmögen att ta sig därifrån på egen hand.
Jag kommer bete mig likadant mot dig, i någon sorts dum förhoppning om att det kommer få det att brinna i ditt hus också, men jag kommer inte konfrontera dig. Det är inte värt känsloarbetet för min del. Det är inte värt flygbiljetten för min andra halva, för det är jag som måste betala den. Känslorna betalar sällan (aldrig) för sig.
Så distansförhållandet vi har är bra för oss båda, tänker jag. Ibland överraskar vi varandra genom att hälsa på oinbjudna och för det mesta är det helt okej det med - någon gång till och med kul och skoj och härligt. Jag har läst någonstans att det i vilket förhållande som helst är bra att längta efter varandra. Därför är det extra skönt att veta att vi efter en visit, en inbjuden eller oinbjuden sådan, skiljs åt igen. Tryggt, på något vis.