tiden i skinny longs
Vardagligheter
Skinny long [ˈskɪni] [lɒŋ] = ett smeknamn för min långa slanka vän Erins alterego som kom till när vi var i Dublin. Nu utvidgar jag begreppet till att också betyda bilder i 16:9 format för att liksom varför inte? Eventuellt misstycke lämnas i kommentarerna.
Jag hinner inte bläddra i kalendern, hinner inte planera upp mina veckor, så snabbt som tiden går. Allting stressar: lamporna som ingen släcker i korridoren, vinden som tjuter i fönstret, cigarettfimparna som kantar ingången till mataffären, listan med readings, sjuhundra pling i telefonen som jag väljer att inte svara på, alla sms jag borde komponerat, människor jag borde hört av mig till.
Säger ja till allt för att säga nej gör det bara värre. JA jA ja klart vi ska klart jag kommer varför inte jomen javisst. Träffar ett tiotal svenska utbytesstudenter på en och samma kväll och det faktum att de bara har en termin här skrämmer slag på mig, spär på min tidsångest. Önskar att jag kunde pausa livet - inte för att jag behöver återhämta mig - utan för att jag inte hinner njuta av det till fullo. Hinner knappt äta frukost innan dagen är över och minns inte sist jag var uttråkad. Att ha tråkigt är underskattat.
Går på promenad själv för att andas, zickzackar mellan småbarn och svanar i parken, är ute på landet ena sekunden och mitt i stan andra. Omfamnar, insuper, trivs. Går hemåt en krispig höstkväl, studerar min egen skugga mot en guldskimrande tegelvägg. Livet känns som en dans och jag har inte ens hörlurarna i.
Jag kramas, tröstar, blir kramad, tröstad. Väntar på någonting som aldrig kommer, hoppas i en halv evighet. Suckar över att en stor del av livet är engångsföreteelser. En drös hejdå vi hörs som aldrig blir av. Smyger in i rum utan att knacka, spenderar tio minuter med att kippa efter andan på heltäckningsmattan som någons tappade cigarett bränt ett hål i. Skrattar tills magmusklerna börjar hota med träningsvärk, fokuserar på det som är konstant.
Står i en och samma korsning i två gånger fem timmar. Någon letar efter ett hotell som inte finns, någon ställer sig obekvämt nära. Hundratals människor med blå flaggor i hand passerar, en intressant skepnad med tre vinthundar i perfekt synkroniserad gång efter sig liksom svävar förbi. En man frågar mig om jag vet vart gamla stan ligger, mitt på lawnmarket.
Noterar att mitt hår har växt, vill klippa det igen. Skriver många många sidor anteckningar och undrar om jag någonsin kommer att läsa dem. Noterar att solen skiner varje dag, även om det också regnar. På riktigt alltså, inte metaforiskt. Ringer mormor, äter ett helt paket vindruvor i en sittning och somnar sen med dubbla täcken och strumpor på. Sover mycket, behöver sova mycket.
Funderar på hur naturligt det känns. Att någon alltid är hemma när jag kommer hem, att vi äter middag samtidigt utan att någonsin planera det, att jag vet vems mugg som blivit kvarlämnad på soffbordet, vem det är som ringer på dörren för att de glömt sina nycklar. Och hur naturligt det känns, att hälsa på någon man känner i parken, att stöta på en vän i mataffären, att smygfota någon annans span på ett fik på campus. Knäppt ändå, att tänka på att detta livet bara har varit mitt i drygt ett år.
Och dessa!!! Mina tre spice girls. De har också bara varit mina (vänneR) i ett år. Tre mer olika människor får man leta efter men säg mig har de inte någon sorts färgmatchning på g här vA??
Skinny long [ˈskɪni] [lɒŋ] = ett smeknamn för min långa slanka vän Erins alterego som kom till när vi var i Dublin. Nu utvidgar jag begreppet till att också betyda bilder i 16:9 format för att liksom varför inte? Eventuellt misstycke lämnas i kommentarerna.
Jag hinner inte bläddra i kalendern, hinner inte planera upp mina veckor, så snabbt som tiden går. Allting stressar: lamporna som ingen släcker i korridoren, vinden som tjuter i fönstret, cigarettfimparna som kantar ingången till mataffären, listan med readings, sjuhundra pling i telefonen som jag väljer att inte svara på, alla sms jag borde komponerat, människor jag borde hört av mig till.
Säger ja till allt för att säga nej gör det bara värre. JA jA ja klart vi ska klart jag kommer varför inte jomen javisst. Träffar ett tiotal svenska utbytesstudenter på en och samma kväll och det faktum att de bara har en termin här skrämmer slag på mig, spär på min tidsångest. Önskar att jag kunde pausa livet - inte för att jag behöver återhämta mig - utan för att jag inte hinner njuta av det till fullo. Hinner knappt äta frukost innan dagen är över och minns inte sist jag var uttråkad. Att ha tråkigt är underskattat.
Går på promenad själv för att andas, zickzackar mellan småbarn och svanar i parken, är ute på landet ena sekunden och mitt i stan andra. Omfamnar, insuper, trivs. Går hemåt en krispig höstkväl, studerar min egen skugga mot en guldskimrande tegelvägg. Livet känns som en dans och jag har inte ens hörlurarna i.
Jag kramas, tröstar, blir kramad, tröstad. Väntar på någonting som aldrig kommer, hoppas i en halv evighet. Suckar över att en stor del av livet är engångsföreteelser. En drös hejdå vi hörs som aldrig blir av. Smyger in i rum utan att knacka, spenderar tio minuter med att kippa efter andan på heltäckningsmattan som någons tappade cigarett bränt ett hål i. Skrattar tills magmusklerna börjar hota med träningsvärk, fokuserar på det som är konstant.
Står i en och samma korsning i två gånger fem timmar. Någon letar efter ett hotell som inte finns, någon ställer sig obekvämt nära. Hundratals människor med blå flaggor i hand passerar, en intressant skepnad med tre vinthundar i perfekt synkroniserad gång efter sig liksom svävar förbi. En man frågar mig om jag vet vart gamla stan ligger, mitt på lawnmarket.
Noterar att mitt hår har växt, vill klippa det igen. Skriver många många sidor anteckningar och undrar om jag någonsin kommer att läsa dem. Noterar att solen skiner varje dag, även om det också regnar. På riktigt alltså, inte metaforiskt. Ringer mormor, äter ett helt paket vindruvor i en sittning och somnar sen med dubbla täcken och strumpor på. Sover mycket, behöver sova mycket.
Funderar på hur naturligt det känns. Att någon alltid är hemma när jag kommer hem, att vi äter middag samtidigt utan att någonsin planera det, att jag vet vems mugg som blivit kvarlämnad på soffbordet, vem det är som ringer på dörren för att de glömt sina nycklar. Och hur naturligt det känns, att hälsa på någon man känner i parken, att stöta på en vän i mataffären, att smygfota någon annans span på ett fik på campus. Knäppt ändå, att tänka på att detta livet bara har varit mitt i drygt ett år.
Och dessa!!! Mina tre spice girls. De har också bara varit mina (vänneR) i ett år. Tre mer olika människor får man leta efter men säg mig har de inte någon sorts färgmatchning på g här vA??
Så himla fint inlägg, Joré.