ögonblick i september
Vardagligheter
Jag och Erin promenerar hem från biblioteket. Det är sent, alldeles för sent för att det ska vara rimligt att ha stannat på biblioteket till så sent på terminens första vecka. Det är oklart om det regnar, men luften är helt klart blöt, det vittnar våra somriga ytterkläder om när vi några minuter senare klär av oss dem innanför lägenhetsdörren. I lägenheten luktar det som när man fräser lök och Emily donar i köket. Så fint att komma hem till ett sådant hemma.
Det är fredag men solen skiner när jag och Zak vaknar och efter att jag proppat i mig gårdagens pizza är det ingen tvekan om att vi måste UT för antalet soltimmar kan man räkna på fingrarna i Edinburgh det vet ju alla. Vi köper glass runt knuten och promenerar ned till Princes Street Gardens, där gräset är fullt av människor som sitter och solar. En man står och sjunger högt, gör en show av det mitt bland alla par och bokläsare och yogautövare och tonårstjejer som spelar in tiktoks med mobilen lutad mot en handväska. Vi går till fontänen och jag räddar kanske livet på en liten nyckelpiga som ramlat i. Fiskar upp den ur det smutsiga vattnet och låter dens vingar torka i solen.
Det är förfest och jag har jobbat på universitetets undergraduate open day hela dagen och sitter nu i soffan och halvsover, med en kopp kaffe i ena handen och en gin & tonic i andra. Runt omkring mig sker förfesten inför kvällens utgång. Det är skratt, det är någon som röker genom fönstret, det är våra nya led-slingor som blinkar i hela sexton olika färger och det är, rätt som det är, en diskussion om barn. Att ha barn. Hur rätt det är, hur fel det kan vara. Om adoption, om aborter och om att ha egna barn. Något vi vet så lite om, men har så stora tankar kring. Och jag, lyssnandes tyst från mitt soffhörn, som tänker att vad jag är tacksam, att jag omringat mig med människor som diskuterar sånthär på en förfest.
Det är en solig eftermiddag och jag hänger med Zak och hans kompisar. Vi väntar i två timmar på bord i kanske stans bästa kyckling-ställe och går på promenad under tiden. Uppför Calton Hill, för att se på solnedgången. Ena minuten beter de sig som grabbar på en skolgård, skjuter flaskkorkar på varandra med vattenflaskorna de köpt i kiosken på hörnet. Nästa sitter vi på en bänk och diskuterar hjärtesorg och familjerelationer.
Jag har det bra just nu. Mycket att göra, men intressanta föreläsningar och meningsfulla samtalsämnen över det nästintill dagliga filterkaffet från det svenskinspirerade kafét vid universitetet. Promenader i höstsolen, middagsbjudningar och, kanske det som bidrar mest till att jag har det bra trots uni-stress och kalla kvällsvindar: han som ger de bästa kramarna, oroar sig mer om mig än jag själv och går med på det mesta jag hittar på.
Jag och Erin promenerar hem från biblioteket. Det är sent, alldeles för sent för att det ska vara rimligt att ha stannat på biblioteket till så sent på terminens första vecka. Det är oklart om det regnar, men luften är helt klart blöt, det vittnar våra somriga ytterkläder om när vi några minuter senare klär av oss dem innanför lägenhetsdörren. I lägenheten luktar det som när man fräser lök och Emily donar i köket. Så fint att komma hem till ett sådant hemma.
Det är fredag men solen skiner när jag och Zak vaknar och efter att jag proppat i mig gårdagens pizza är det ingen tvekan om att vi måste UT för antalet soltimmar kan man räkna på fingrarna i Edinburgh det vet ju alla. Vi köper glass runt knuten och promenerar ned till Princes Street Gardens, där gräset är fullt av människor som sitter och solar. En man står och sjunger högt, gör en show av det mitt bland alla par och bokläsare och yogautövare och tonårstjejer som spelar in tiktoks med mobilen lutad mot en handväska. Vi går till fontänen och jag räddar kanske livet på en liten nyckelpiga som ramlat i. Fiskar upp den ur det smutsiga vattnet och låter dens vingar torka i solen.
Det är förfest och jag har jobbat på universitetets undergraduate open day hela dagen och sitter nu i soffan och halvsover, med en kopp kaffe i ena handen och en gin & tonic i andra. Runt omkring mig sker förfesten inför kvällens utgång. Det är skratt, det är någon som röker genom fönstret, det är våra nya led-slingor som blinkar i hela sexton olika färger och det är, rätt som det är, en diskussion om barn. Att ha barn. Hur rätt det är, hur fel det kan vara. Om adoption, om aborter och om att ha egna barn. Något vi vet så lite om, men har så stora tankar kring. Och jag, lyssnandes tyst från mitt soffhörn, som tänker att vad jag är tacksam, att jag omringat mig med människor som diskuterar sånthär på en förfest.
Det är en solig eftermiddag och jag hänger med Zak och hans kompisar. Vi väntar i två timmar på bord i kanske stans bästa kyckling-ställe och går på promenad under tiden. Uppför Calton Hill, för att se på solnedgången. Ena minuten beter de sig som grabbar på en skolgård, skjuter flaskkorkar på varandra med vattenflaskorna de köpt i kiosken på hörnet. Nästa sitter vi på en bänk och diskuterar hjärtesorg och familjerelationer.
Jag har det bra just nu. Mycket att göra, men intressanta föreläsningar och meningsfulla samtalsämnen över det nästintill dagliga filterkaffet från det svenskinspirerade kafét vid universitetet. Promenader i höstsolen, middagsbjudningar och, kanske det som bidrar mest till att jag har det bra trots uni-stress och kalla kvällsvindar: han som ger de bästa kramarna, oroar sig mer om mig än jag själv och går med på det mesta jag hittar på.
ÅH de här texterna träffade rakt i hjärtat<3 är så glad att du mår bra!!