livet i presens
Vardagligheter
Det är kväll och vi sitter på the Crags och dricker fanta med druvsmak. Från arenan som byggts upp kring slottet lyser det rött och musiken hörs tydlig ända bort till oss: det är Kylie Minogue som håller konsert. Tidigare samma dag har jag och Lucy på vår promenad genom stan stött på ett medelålders kvinnor, alla med Kylie Minogue-masker på bakhuvudena. Det förklarar saken. När hon sjunger 'Locomotion' sittdansar vi på klippkanten. Så småningom börjar han frysa och tar på sig luvan. "Du kommer inte kunna höra vad jag säger nu ju" säger jag. "Va?" säger han. Jag upprepar. "Vad säger du?" frågar han igen. Sen skrattar vi.
Jack kommer och hälsar på och det ena leder till det andra: det är rödvin och att rita mustacher på ansikten i söndagstidningen, det är hemliga instagramprofiler och visapapper och borttappade plånböcker. Det är hotell som evakueras och tjafs över messenger, kycklingpajer som halvätna lämnas på vår köksbänk med en uppmaning om att äta upp dem. Och så är det kompisars kompisar som somnar på vår lädersoffa. Fönster som aldrig stängs och lampor som aldrig släcks.
Lucy skriver i vår gamla gruppchat: hej vad gör ni jag är lite ledsen vill ni se på tv med mig. Det visar sig att hon inte bara är lite ledsen utan rejält ledsen - dessutom har hon biljetter till en klubbnatt som hon inte vill gå på själv. Vi säger åt henne att komma hit, köper våra egna biljetter och dricker kall prosecco och kvarglömd öl innan vi går och dansar till Len Faki (som en snabb googling säger mig varit 'resident DJ' på Berghain i Berlin? creddigt) tills all sorg är sönderstampad.
Jag märker att solen skiner som starkast genom fönstret i hallen så jag kokar te och hämtar min kudde och sätter mig på TV-bänken som fått agera hallbord. Skriver mejl och bokar klassrum, ser ut genom fönstret och på turisterna som tittar tillbaka på mig. Tänk, ändå, att de är på semester här och detta är mitt liv. Och ändå önskar jag mig bort härifrån, när pappa skickar bilder på familjen som är på semester, på bergsjöar i Frankrike och på min lillebror som bränt sig på axlarna. Man är väl som man är, även när det innebär att vara jävligt otacksam.
Efter att ha ordnat frukost på sängen säger han kom vi går och tar med mig till lövskogen där han bor, den som han lovat mig visa redan för många veckor sen. Vi går längs med ån och böjer på huvudet för tunga grenar, kastar macka (han lyckas, jag försöker) i vattnet, äter muffins på en bänk. Jag skrattar åt att han inte kan gå förbi en mataffär utan att köpa *snacks* och han försöker lära mig kasta en amerikansk fotboll i en park. Vi spenderar fem timmar ute i skogen och jag vill aldrig gå hem, jag mår så bra av att vara omgiven av allt som är grönt och luta huvudet mot hans axel medans solen värmer mina kinder.
Det är första dagen på jobbet - jag träffar mina elever och försöker vara mitt trevligaste jag, men kommer på mig själv med att ha noll frågor att ställa. Jag önskar så jag vore bättre på småprat, önskar jag bättre visste vilka skämt som är okej att dra, önskar jag vore mer av en people's person. Jag är inte det och tror knappast jag någonsin kommer bli, men var någonstans ligger min styrka istället? Nog måste jag ha en, intalar jag mig själv medan jag köper ett kilo jordnötssmör på LIDL på min rast.
Det är kväll och vi sitter på the Crags och dricker fanta med druvsmak. Från arenan som byggts upp kring slottet lyser det rött och musiken hörs tydlig ända bort till oss: det är Kylie Minogue som håller konsert. Tidigare samma dag har jag och Lucy på vår promenad genom stan stött på ett medelålders kvinnor, alla med Kylie Minogue-masker på bakhuvudena. Det förklarar saken. När hon sjunger 'Locomotion' sittdansar vi på klippkanten. Så småningom börjar han frysa och tar på sig luvan. "Du kommer inte kunna höra vad jag säger nu ju" säger jag. "Va?" säger han. Jag upprepar. "Vad säger du?" frågar han igen. Sen skrattar vi.
Jack kommer och hälsar på och det ena leder till det andra: det är rödvin och att rita mustacher på ansikten i söndagstidningen, det är hemliga instagramprofiler och visapapper och borttappade plånböcker. Det är hotell som evakueras och tjafs över messenger, kycklingpajer som halvätna lämnas på vår köksbänk med en uppmaning om att äta upp dem. Och så är det kompisars kompisar som somnar på vår lädersoffa. Fönster som aldrig stängs och lampor som aldrig släcks.
Lucy skriver i vår gamla gruppchat: hej vad gör ni jag är lite ledsen vill ni se på tv med mig. Det visar sig att hon inte bara är lite ledsen utan rejält ledsen - dessutom har hon biljetter till en klubbnatt som hon inte vill gå på själv. Vi säger åt henne att komma hit, köper våra egna biljetter och dricker kall prosecco och kvarglömd öl innan vi går och dansar till Len Faki (som en snabb googling säger mig varit 'resident DJ' på Berghain i Berlin? creddigt) tills all sorg är sönderstampad.
Jag märker att solen skiner som starkast genom fönstret i hallen så jag kokar te och hämtar min kudde och sätter mig på TV-bänken som fått agera hallbord. Skriver mejl och bokar klassrum, ser ut genom fönstret och på turisterna som tittar tillbaka på mig. Tänk, ändå, att de är på semester här och detta är mitt liv. Och ändå önskar jag mig bort härifrån, när pappa skickar bilder på familjen som är på semester, på bergsjöar i Frankrike och på min lillebror som bränt sig på axlarna. Man är väl som man är, även när det innebär att vara jävligt otacksam.
Efter att ha ordnat frukost på sängen säger han kom vi går och tar med mig till lövskogen där han bor, den som han lovat mig visa redan för många veckor sen. Vi går längs med ån och böjer på huvudet för tunga grenar, kastar macka (han lyckas, jag försöker) i vattnet, äter muffins på en bänk. Jag skrattar åt att han inte kan gå förbi en mataffär utan att köpa *snacks* och han försöker lära mig kasta en amerikansk fotboll i en park. Vi spenderar fem timmar ute i skogen och jag vill aldrig gå hem, jag mår så bra av att vara omgiven av allt som är grönt och luta huvudet mot hans axel medans solen värmer mina kinder.
Det är första dagen på jobbet - jag träffar mina elever och försöker vara mitt trevligaste jag, men kommer på mig själv med att ha noll frågor att ställa. Jag önskar så jag vore bättre på småprat, önskar jag bättre visste vilka skämt som är okej att dra, önskar jag vore mer av en people's person. Jag är inte det och tror knappast jag någonsin kommer bli, men var någonstans ligger min styrka istället? Nog måste jag ha en, intalar jag mig själv medan jag köper ett kilo jordnötssmör på LIDL på min rast.
Så fin text!