appreciation post

Vardagligheter

 
För tre veckor skrev Carro till mig och frågade "är du ledig 19e-22a? svara nu så bokar jag biljetter". Ja, sa jag såklart. Och vips så var hon här. Vi gick runt hela stan på en eftermiddag (en runda på sisådär 15km bara), lagade mat i mitt kök, gick på museum och pratade ikapp livssituationer. Vi satt på bussar tills de nådde sin ändhållplats, tog oss upp för både Arthur's seat och the Pentland Hills. Åt chips och pizza på toppen, hoppade över leriga bäckar, klämde oss genom grindar. Delade sminkspegel, lockade hår, dansade till låtar vi aldrig hört förut och ljög om att vi var från Kanada för irriterande, vingliga män. Spanade in vårtecken (blommor!!!!!), tog av oss jackorna i solen, gick Portobello's strandpromenad, åt ett halvt nachos-berg på The Auld Hoose. Minns inte när jag senast hunnit med så mycket på tre dagar?
 
Jag har känt Carro sen jag var typ tretton och vi hamnade på samma högstadium. Hon bryr sig mer än någon annan, delar min cyniska humor och tänker tankar klokare än de flesta. Det finns få jag känt så väl så länge. Och det finns ännu färre som reser över hav för att följa med mig upp på berg för sitta och lyssna på låtar som en sjöng på musiken i typ sjuan tills jeansen blir genomblöta av det blöta gräset.
 
Det jag försöker säga är alltså att min vän är bäst och jag tycker synd om er som inte har henne i ert liv. Och ni som tackar nej till möjligheten att ha det - ni gör livets misstag. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
tack bae för att du kom och hälsade på
 

Meg

nej vilken fin helg, härligt med en girls weekend sådär! och himla fina bilder, skottland ser amazing ut :)

Svar: jaa, vi hade så kul! tack!!
jore