min mormor

Porträtt, Skrivet;

 

Hon borstar mitt långa hår varje morgon, sprayar i balsamet som ska göra det enklare att reda ut. Det med en pingvin på flaskan, som vi beställde från katalogen som vi fick i brevlådan. Sedan tar hon mig i handen och så tar vi hissen ned från nionde våningen, skyndar oss över backen som inte längre finns, mot mitt dagis några hundra meter bort. Ojämna dagar går jag extra sakta, för då jobbar den dagisfröken jag inte gillar.

Min mormor jobbar med att beställa garn till strumpfabriken i stan. Då och då, när hon inte är för trött, sitter vi uppe till sent framför TV:n och hon flätar mitt hår i flera tiotal små flätor. Då behöver jag nämligen inte borsta håret på några dar. Det tycker jag om. Och så tycker jag om fluffet som blir när man reder ut flätorna. Varenda gång det blir reklam på TV:n tar vi en paus, så mormor kan gå och röka på balkongen.

En dag, säkert ett ojämnt datum, ramlar jag på dagis och skrapar upp både knän och händer och näsa. När mormor kommer och hämtar mig gråter hon och inte jag. “Jag behövde dig då”, säger jag, “det gör inte lika ont längre”. Hon blir arg på fröknarna för att de inte ringde henne tidigare. 

 
 
 
 
 
 

Min mormor bor fortfarande kvar på nionde våningen. I ett av rummen sitter linoleummattan ihop med brun tejp som löper från kortsida till kortsida, men i rummet bredvid finns ett nyrenoverat kök och kanske jordens snabbaste wi-fi. På balkongen står stolen med den tjocka bruna dynan som luktar från flera decenniers cigarettrök kvar.

Jag får inte längre sockor skickade till mig i paket märkta med mormors snirkliga handstil, eller ett urval av roliga strumpor som fabriken sorterat bort att välja mellan varje gång jag kommer och hälsar på. Mormor jobbar inte på sockfabriken längre, har inte gjort på flera år, trots att hon i mina tankar fortfarande är femtiotre och i verkligheten bara tio år äldre.

Min mormor ser inte så bra nu för tiden - med största sannolikhet är det effekten av ett paket cigg om dagen i några år för mycket. Hon suckar extra högt när hon spiller i köket och dammsuger samma bit av mattan i flera minuter. När vi åker buss kliver vi av vid fel hållplats. Mormor blir jättestressad av att inte se. Jag gör mitt bästa, förvarnar henne om varje trappsteg, varje trottoarkant. “Jag vet” suckar hon, “detta är mina områden, jag har gått här tusen gånger”. Och fast hon inte ser, pekar hon ut charkuteriet som jag tyckte som mycket om att gå till. Inte för att jag tyckte om skivad skinka särskilt mycket, utan för att paret som ägde det gav mig alltid stora hårda tuggummin och gnuggistatueringar.

Idag är charkbutiken någons hus. Istället för att dra mig i handen över backen som nu ersatts av ett modernt höghus med inhägnad parkering, promenerar mormor runt där med min hund. När jag försöker fånga henne på bild utan att hon märker och misslyckas blir hon sur. “Allt som syns är mina händer”, säger hon. “Doktorn skrev det i bedömningen. Stora handflator och djupa rynkor.”

Min mormor. 

 
 
 
 

Anonym

Men Gud vad fint du srkvier!! Njöt så otroligt när jag läste, varenda lilla ord. Hoppas du skriver allt oftare, och längre - det är underbart! Ha en fin dag :)

Svar: Men vad glad jag blir! Tack. <3
jore

johanna

så fint, blir rörd.

Svar: Tack bebz!!!
jore

Saga

Riktigt fint skrivet!

Svar: Tack så mycket! :)
jore