ett gäng utdrag ur livet
Vardagligheter
Godmorgon. Idag vaknade jag sex trots att min första föreläsning inte är förrän elva. Är ännu inte van vid stadsljuden, inte van vid min säng som är bred nog för två men vars fjädrar man kan känna tydligt nog för att kunna räkna dem. Dessutom har jag, precis som de flesta andra, dragit på mig någon sorts förkylning. Äh, det hör väl till. Jag vänjer mig snart.
Vid halv ett igårkväll stämde jag och tre av mina flatmates pluggdejt i köket idag klockan sju. Vi hade vår första dag på uni igår och har redan flertalet artiklar och tiotals boksidor att läsa. Nu vaknade ju bara jag tillräckligt tidigt för att befinna mig i köket enligt bestämd tid men det stör mig knappt.
Min första termin, den som började igår alltså, läser jag kurserna Accountancy, Global Challenges for Business och Sociology 1A. Detta innebär att jag får läsa artiklar om the wisdom of crowds, the future power of AI och The Wason Selection Task och än så länge njuter jag av det.
Jag kan ta dubbeldeckarbuss 7, 14 eller 49 till skolan och har redan lärt mig att lägga på minst 15 minuter för rusningstrafiken - som för övrigt varar hela dagen lång. Inte för att jag klagar, min bussresa har cirka den finaste utsikten och skulle jag ha bråttom en morgon så tar en promenad in till skolan 30 min blankt.
Första dagen när jag promenerade över detta cirkulära torg vid namn Bristo Square kände jag mig osäker och ensam - sju dagar in berättade jag för mina flatmates att jag känner att detta är mitt torg nu och de höll med. Det är vårat torg, det är torget vi ska korsa nästan varje dag fyra år i rad och det känns genuint bra? En vecka in och saker faller redan på plats, vilket gör mig både lättad men också lite skrämd - ska det gå såhär lätt?
Någon morgon förra veckan åt jag bakisfrukost i from av one pound-pizza från Dominos i sängen. Den andra halvan av pizzan hade jag förresten intagit cirka 04.00 kvällen före. Att köpa med sig pizza hem innan en utekväll bara för att kunna äta den efteråt är en grym idé kids, recommend recommend.
En annan morgon, eller om det var samma, tröttnade jag på att sitta inne framför datorn och försöka lista ut vad mina reading lists faktiskt innebar och tog en promenad ensam uppför Calton Hill. Utsikten därifrån är magisk.
En eftermiddag skrev jag upp mig hos the Turkish society bara för att de gav mig gratis kaffe, besökte The National Gallery med ett brokigt gäng människor som jag träffat på Mathsoc och analyserade sönder varenda konstverk högt. Sen promenerade jag hemåt längs Princes Street och spanade in en tjusig regnbåge.
Högst upp på min gata finns en gayklubb som spelar Madonna och Britney Spears och annat som är kul när man upptäcker det av misstag på vägen hem klockan halv två.
Annars då? Jag har inte fått använda mina regnjackor på flera dagar och har gått så mycket att jag fått skavsår av mina sneakers trots att jag investerat i ett busskort som kan ta mig i princip överallt.
Idag frågade någon mig hur jag mår. Om jag saknar hemma än. Om jag känner mig hemma än. Ja och nej. Jag saknar min familj och min hund och mina bästa vänner. Jag saknar inte Jönköping, inte buss 130, inte mitt rum. Jag saknar skogen och jag saknar dimman över ängarna och jag saknar tystnaden. Just nu är saknaden är lågmäld och fullt hanterbar - jag har fullt upp med att förstå mig på den skotska dialekten, få grepp om lektionsschemat och planera mina måltider så jag äter annat än mackor till frukost lunch och middag. Just nu mår jag bra. Och jag känner mig hyfsat hemma.
Vid halv ett igårkväll stämde jag och tre av mina flatmates pluggdejt i köket idag klockan sju. Vi hade vår första dag på uni igår och har redan flertalet artiklar och tiotals boksidor att läsa. Nu vaknade ju bara jag tillräckligt tidigt för att befinna mig i köket enligt bestämd tid men det stör mig knappt.
Min första termin, den som började igår alltså, läser jag kurserna Accountancy, Global Challenges for Business och Sociology 1A. Detta innebär att jag får läsa artiklar om the wisdom of crowds, the future power of AI och The Wason Selection Task och än så länge njuter jag av det.
Jag kan ta dubbeldeckarbuss 7, 14 eller 49 till skolan och har redan lärt mig att lägga på minst 15 minuter för rusningstrafiken - som för övrigt varar hela dagen lång. Inte för att jag klagar, min bussresa har cirka den finaste utsikten och skulle jag ha bråttom en morgon så tar en promenad in till skolan 30 min blankt.
Första dagen när jag promenerade över detta cirkulära torg vid namn Bristo Square kände jag mig osäker och ensam - sju dagar in berättade jag för mina flatmates att jag känner att detta är mitt torg nu och de höll med. Det är vårat torg, det är torget vi ska korsa nästan varje dag fyra år i rad och det känns genuint bra? En vecka in och saker faller redan på plats, vilket gör mig både lättad men också lite skrämd - ska det gå såhär lätt?
Någon morgon förra veckan åt jag bakisfrukost i from av one pound-pizza från Dominos i sängen. Den andra halvan av pizzan hade jag förresten intagit cirka 04.00 kvällen före. Att köpa med sig pizza hem innan en utekväll bara för att kunna äta den efteråt är en grym idé kids, recommend recommend.
En annan morgon, eller om det var samma, tröttnade jag på att sitta inne framför datorn och försöka lista ut vad mina reading lists faktiskt innebar och tog en promenad ensam uppför Calton Hill. Utsikten därifrån är magisk.
En eftermiddag skrev jag upp mig hos the Turkish society bara för att de gav mig gratis kaffe, besökte The National Gallery med ett brokigt gäng människor som jag träffat på Mathsoc och analyserade sönder varenda konstverk högt. Sen promenerade jag hemåt längs Princes Street och spanade in en tjusig regnbåge.
Högst upp på min gata finns en gayklubb som spelar Madonna och Britney Spears och annat som är kul när man upptäcker det av misstag på vägen hem klockan halv två.
Annars då? Jag har inte fått använda mina regnjackor på flera dagar och har gått så mycket att jag fått skavsår av mina sneakers trots att jag investerat i ett busskort som kan ta mig i princip överallt.
Idag frågade någon mig hur jag mår. Om jag saknar hemma än. Om jag känner mig hemma än. Ja och nej. Jag saknar min familj och min hund och mina bästa vänner. Jag saknar inte Jönköping, inte buss 130, inte mitt rum. Jag saknar skogen och jag saknar dimman över ängarna och jag saknar tystnaden. Just nu är saknaden är lågmäld och fullt hanterbar - jag har fullt upp med att förstå mig på den skotska dialekten, få grepp om lektionsschemat och planera mina måltider så jag äter annat än mackor till frukost lunch och middag. Just nu mår jag bra. Och jag känner mig hyfsat hemma.
det är så sjukt att du promenerar på mina gator står på mitt torg men nu är det du som bor där, inte jag