till sthlm och tillbaka
Resor, Skrivet;
ivar los park. gå hit, det är värt det.
en av de bästa jag vet.
Jag har åkt buss hela dan och när jag väl sitter på bussen hem har det börjat mörkna. Busschauffören är densamma som så många gånger kört mig hem från skolan men frågar ändå om han ska slå in skolungdom eller vuxen på biljetten. Jag minns honom, han minns inte mig. Det är två veckor kvar tills jag flyttar och mina turer på busslinje hundratrettio lider mot sitt slut.
Jag har spenderat de senaste tre dagarna i Stockholm. Där bor numera några av mina närmsta vänner. Jag har haft det jättekul där nu och jag tänker mig att hälsa på dem när jag själv flyttat hemifrån kommer vara ännu roligare, men trots det stiger klumpen i halsen i takt med tempot i musikallåten som spelas i hörlurarna. Det är slut på bongokvällar, det är slut på julfika i torpalägenheten, det är slut på viskande som övergår till gapskratt i bibliotekets tysta rum och det är slut på vätterstrandenhäng. Människorna som varit livsviktiga för mig de senaste åren skapar sig framtider i London, Linköping, Göteborg, Stockholm och Nice och jag flyttar till Edinburgh för fyra år eller kanske ännu fler. Det får det att kännas som att det är slut på så mycket mer.
Jag tänker på min familj som jag saknar efter att ha varit borta från dem i tre dagar och det faktum att jag ska snart ska leva veckor, månader, år, livet utan de tre människorna runt omkring mig känns plötsligt mer smärtsamt än någonsin. Vems frukost ska jag nu vakna till, vem ska jag se på serier ingen annan vill se med och vem ska jag testa nya stigar i skogen med?
När jag hoppar av bussen, torkar mina kinder och går över gatan tänker jag att det åtminstone är tur att backar som den som leder hem till mig kommer att finnas där borta på andra sidan Nordsjön. De kommer inte leda till samma ställe, men kanske till ett lika bra.
Jag har åkt buss hela dan och när jag väl sitter på bussen hem har det börjat mörkna. Busschauffören är densamma som så många gånger kört mig hem från skolan men frågar ändå om han ska slå in skolungdom eller vuxen på biljetten. Jag minns honom, han minns inte mig. Det är två veckor kvar tills jag flyttar och mina turer på busslinje hundratrettio lider mot sitt slut.
Jag har spenderat de senaste tre dagarna i Stockholm. Där bor numera några av mina närmsta vänner. Jag har haft det jättekul där nu och jag tänker mig att hälsa på dem när jag själv flyttat hemifrån kommer vara ännu roligare, men trots det stiger klumpen i halsen i takt med tempot i musikallåten som spelas i hörlurarna. Det är slut på bongokvällar, det är slut på julfika i torpalägenheten, det är slut på viskande som övergår till gapskratt i bibliotekets tysta rum och det är slut på vätterstrandenhäng. Människorna som varit livsviktiga för mig de senaste åren skapar sig framtider i London, Linköping, Göteborg, Stockholm och Nice och jag flyttar till Edinburgh för fyra år eller kanske ännu fler. Det får det att kännas som att det är slut på så mycket mer.
Jag tänker på min familj som jag saknar efter att ha varit borta från dem i tre dagar och det faktum att jag ska snart ska leva veckor, månader, år, livet utan de tre människorna runt omkring mig känns plötsligt mer smärtsamt än någonsin. Vems frukost ska jag nu vakna till, vem ska jag se på serier ingen annan vill se med och vem ska jag testa nya stigar i skogen med?
När jag hoppar av bussen, torkar mina kinder och går över gatan tänker jag att det åtminstone är tur att backar som den som leder hem till mig kommer att finnas där borta på andra sidan Nordsjön. De kommer inte leda till samma ställe, men kanske till ett lika bra.
Fina bilder!